Rädslan för att drabbas  

Åklagare Claes Backe våndas mellan högarna av nedlagda fall och hemma i bostadsområdet är känslan uppgiven när inbrottsvågen rullar in över villamattorna. Huvudpersonen i Torbjörn Flygts skönlitterära roman ”Verkan” sätter fingret på vår tids upplevda otrygghet: Rädslan för att drabbas och skräcken inför att rättssystemets vallgravar inte längre garanterar vår säkerhet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det odefinierade hotet är lika farligt som felaktigt. Risken att utsättas för brott är betydligt lägre än vad gemene man verkar tro. Våra gator och torg är tryggare än på länge. Såväl antalet grova våldsbrott som vardagsbrottsligheten sjunker.

Under 2012 konstaterades 68 fall av dödligt våld. Siffran var den lägsta sedan 1960-talet. Den svenska mordfrekvensen har halverats sedan mitten av 1990-talet. Statistiken över antalet dödade är alltså rakt motsatt till den vanliga uppfattningen att polisen fått allt svårare att hantera samhällsutvecklingen.

Samma mönster syns i statistiken över vardagsbrottsligheten. Trots att många delar av landet har drabbats av fler inbrott än vanligt under hösten, minskar den totala mängden inbrott. Enligt Brottsförebyggande rådet gjordes 18 554 anmälningar fram till och med november, vilket var fem procent färre än 2012.

ANNONS

Antalet inbrott tycks efter 00-talets ökning ha stabiliserats runt 20 000 per år. Jämfört med länder som Danmark och Storbritannien har Sverige fortfarande klart färre inbrott per capita, även om polisens uppklaringsprocent är pinsamt låga fyra procent.

Den förebyggande närvaron i särskilt brottsutsatta områden gör skillnad. Lokalt polisarbete bygger förtroende mellan boende och myndigheter. Den laglydiga invånaren ska inte behöva känna mer upplevd otrygghet, än att tänka på sin egen säkerhet när situationen kräver.

Däremot måste den tilltagande gängkriminaliteten tas på största allvar. De kriminella nätverkens kamp om andelar i narkotika- och sexhandeln ledde under 2013 till alldeles för många skottlossningar. Samhället får aldrig vänja sig vid ihjälskjutna tonåringar och vittnen som inte vill, eller vågar, tala med polisen. Inte heller kan vi acceptera att många unga ser kriminalitet som ett rationellt karriärval.

Den organiserade brottslighetens mest destruktiva egenskap är att de interna uppgörelserna riskerar att gå ut över den övriga befolkningens sociala tillit. För larmen i våra bostadsområden, och säkerhetskamerorna på gator och torg, ger oss inte bara känslan av ökad trygghet. Behovet i sig bidrar också till vår upplevda otrygghet. Det finns anledning att vara vaksam inför den balansgången.

ANNONS