Först krävde Moderaterna och Vänsterpartiet mer pengar till kommunerna. Januaripartierna kontrade med att tillföra fem så kallade välfärdsmiljarder. Då krävde oppositionen två miljarder till. Sedan var debatten igång.
Kan oppositionen lägga en ändringsbudget utan att bryta mot riksdagens budgetregler? Höjer M skatten eller stoppar ett avdrag? Var det rätt att förhandla med SD? Eller gjorde någon ens det?
Det som det däremot inte talades så mycket om var vad ytterligare fem eller sju miljarder kronor skulle tillföra i kommunerna. Kanske för att det faktiskt inte betyder särskilt mycket. Det låter som stora summor, men sju miljarder handlar i sammanhanget om promille. Tillsammans omsätter kommunerna och regionerna runt 1 000 miljarder kronor årligen.
Under 2020-talet kommer såväl antalet äldre som antalet yngre att öka som andel av befolkningen. Bara att hinna med att bygga alla nya äldreboenden och förskolor kommer att innebära stora utmaningar. Hur de sedan ska finansieras är inget mindre problem.
Till 2023 beräknas ett tillskott på 43 miljarder kronor behövas – och det är bara för att kunna leva upp till det befintliga välfärdsåtagandet – om nu inga effektiviseringar görs, för problemen är snarare strukturella än ekonomiska.
Genom effektivisering kan man göra mer för mindre pengar. Det sker ständigt i den privata sektorn, men som Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har visat är produktivitetsutvecklingen inom hälso- och sjukvården – det enskilt största utgiftsområdet – i själva verket negativ.
Detta innebär att kommunsektorn gör mindre – för mer pengar. Staten står nu för 20 procent av kommunernas och regionernas ekonomi. Beslut från statligt håll, som att lägga över allt mer ansvar för arbetsmarknadsetablering på kommunerna har bidragit, men även när rikspolitiker har tillfört resurser har det kommit till ett pris: det kommunala självstyret.
Mellan 2012 och 2018 ökade de riktade statsbidragen med 78 procent, från 36 till 64 miljarder kronor. Resultaten är föga smickrande. Inom skolan har det enligt Riksrevisionen lett till det görs insatser där det finns statsbidrag att söka, snarare än där de faktiskt behövs.
Kommunerna måste hitta bättre sätt att producera offentliga tjänster. Det kan handla om nya arbetssätt och om digitalisering av verksamheter, men lösningarna kommer skilja sig åt kommuner emellan. Genom detaljstyrning har vi fått bakbundna kommuner som genomför regeringens vilja. Fördelen med eget ansvar och att alla inte gör samma sak är att kommuner i stället tillåts experimentera och lära sig av varandra.
Överbudspolitiken kanske gör sig bra i den politiska debatten, riktade insatser likaså. Och kommunerna är såklart de första att tacka ja till mer pengar. Det är lättare att spendera än att tvingas fatta tuffa beslut, men det leder knappast till nödvändiga effektiviseringar.
I förlängningen urholkas också det kommunala självstyret då allt fler kommer att fråga sig: varför ska kommunerna få bestämma själva, när de finansieras av någon annan?
