Det var ingen slump att den nyvalda EU-kommissionen och dess ordförande Ursula von der Leyen valde Etiopien, sätet för den Afrikanska unionen, AU, som det första resmålet att besöka 2019. Vad som sker på kontinenten blir allt viktigare för EU och dess ambitioner inom flera områden.
”Relationerna med Afrika går från att vara i första hand ett biståndspolitiskt samarbete till ett mer allmänt utrikespolitiskt samarbete." Det konstaterar statsvetaren Lars Niklasson, som har författat en rapport för Svenska institutet för europapolitiska studier, och sammanfattar EU:s omtag i relationen till Afrika.
Den förändrade relationen och hur samarbetet ska organiseras framöver var dessutom på agendan när företrädare för de båda unionerna möttes i förra veckan. Förtroendet för EU har naggats i kanten bland AU-medlemmar, men trots det träffades representanter för att diskutera brännande frågor som migration, klimatförändringar och tillgången till vaccin mot covid-19.
Det växande intresset för Afrika ska ses i ljuset av dess strategiskt viktiga roll framöver. Till 2050 väntas en dubblering i befolkningsmängd i många av kontinentens länder, jämfört med dagens nivåer. För en EU-kommission som har en uttalad ambition att verka geopolitiskt är en nära samverkan med afrikanska länder en viktig fråga.
I kombination med förbättrade livsvillkor och en ökad konsumtionsförmåga uppenbarar sig en stor exportmarknad för varor och tjänster. AU har dessutom lyckats initiera och sjösätta ett frihandelsavtal inom unionen som trädde i kraft i januari 2021. Flera afrikanska länder kommer därmed gynnas av en starkare ekonomisk utveckling och lämnar hämmande handelshinder bakom sig – förhoppningsvis för gott.
Bortsett från de ömsesidiga vinsterna av friare handel finns även andra intressen att slå vakt om. Exempelvis inflytande genom "mjuk makt", något den kinesiska regimen har fokuserat på länge.
I fjol slog Totalförsvarets forskningsinstitut fast att Kinas och Indiens stärkta roll på kontinenten riskerar att försvaga EU:s förmåga att påverka utvecklingen i Afrika. Det ökade inflytandet från mer auktoritära stater kan göra det svårare för EU:s institutioner och medlemsländer att vinna gehör för demokratiska värderingar.
Kinas växande inflytande har också manifesterats i flera globala samarbetsorganisationer. Exempelvis som när FN röstade om Hongkongs katastrofala säkerhetslag. Då valde ett 20-tal afrikanska länder plötsligt att ställa sig bakom Kinas linje.
EU:s ambition att fördjupa samarbetet med Afrika är av stor vikt för att kunna främja gynnsamma investeringar, trappa upp klimatarbetet och stärka framväxten av stabila, demokratiska institutioner.
Det finns dock flera hinder för ett välfungerande samarbete. Historiskt har relationerna mellan vissa av länderna i respektive union varit minst sagt ansträngda, som ett resultat av det koloniala arvet.
Inte minst riskerar enskilda EU-länder att ge företräde till sina egna intressen framför unionens och samarbetsländernas. Som Niklasson poängterar i sin rapport bör en ny färdplan ta höjd för det. Ett fördjupat samarbete mellan EU och AU behöver prioritera de båda unionernas utveckling, inte bara enstaka nationers intressen.
