Så var det dags igen. I veckan släppte Expressen ett reportage där det avslöjades att SD:s representant i Stockholms kommunfullmäktige och tillika nämndeman Hans-Johnny Hedström under flera år spridit rasistisk propaganda (19/8). Han hade bland annat delat bilder där svarta människor refererades till n-ordet och där muslimer påstods ha sex med djur. Samma dag lämnade Hedström samtliga politiska uppdrag.
Frågan om nämndemannasystemets vara eller icke vara är en av Sveriges tröttaste och mest utslitna fioler. Ingen har väl glömt skandaldomen i Solna tingsrätt 2018, där två nämndemän från Centerpartiet körde över rådmannen och friade en man från misshandel eftersom han ”verkar vara från en bra familj”?
Eller så sent som i våras, då två nämndemän från Socialdemokraterna friade en man för våldtäktsförsök med motiveringen att målsägande inte var trovärdig eftersom ”hon har skrattat och gråtit under förhandlingen” och “inte någon gång tittat den tilltalade i ögonen”.
Nämndemän är politiskt valda företrädare utan juridisk utbildning som dömer i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. I första instans dömer tre nämndemän och en rådman, och då allas röster väger lika tungt kan lekmännen köra över domaren.
I flera fall har detta lett till att nämndemännen dömer mot lagen, trots rådmannens redogörelse – och protester – om gällande rätt. Domen överklagas då till Hovrätt där en stor majoritet av dem ändras, vilket kostar samhället tid, pengar och utsätter såväl målsägande som tilltalad för en än mer utdragen process.
En kort läsning på Nämndemännens riksförbund visar att förespråkarna klamrar sig fast vid tre klena argument: insyn, rättssäkerhet och hävd. Insyn för att de menar att det stärker medborgarnas förtroende till rättssystemet.
Men då endast 4 procent av svenskarna är medlemmar i ett politiskt parti är alltså 96 procent av befolkningen utesluten från den så kallade ”insynen”. Och att förtroendet för rättsväsendet ökar kan knappast framhållas som argument då samma medborgare behöver rasa över ovanstående exempel med jämna mellanrum.
Det är högst oklart vad nämndemän bidrar med vad gäller rättssäkerheten. I Europakonventionens artikel 6, som står över svensk lag, stadgas rätten till en rättvis rättegång, en av de mest fundamentala rättigheterna i en demokrati.
Där stadgas att en opartisk och oavhängig domstol är avgörande för att en rättegång ska anses rättvis. Att outbildade lekmän kan köra över en domare med minst ett decenniums utbildning kan aldrig nå upp till detta krav.
Hävden då? Nämndemannasystemet har anor från 1200-talet. Det har också en hel del andra antiintellektuella företeelser som vi inte sysslar med längre, och det kan knappast kallas ett argument värdigt utformningen av rättsstaten 2020. Till sist kan förespråkarna stappla sig fram på kryckan att ”några dåliga äpplen gör inte hela korgen rutten”.
Förvisso inte, men vi ämnar inte göra fruktsallad utan att skapa ett juridiskt system där rik som fattig, man som kvinna, svart som vit, kan förvänta sig att bli dömda lika. Det är därför Justitia är blind och det är därför det tar tio år att bli domare.
Förespråkarna verkar mer vara en samling av självgoda politiker som anser att deras fritidsintresse för juridiken berättigar risker när rättvisa ska skipas.
