I fredags skakades världen av beskedet att Salman Rushdie utsatts för ett mordförsök. Vid ett framträdande i New York knivhöggs den 75-åriga författaren, behövde rusas till sjukhus för att sedan vårdas i respirator.
När beskedet kom under söndagen om att han inte längre behövde respiratorvård, var talbar och skämtade från sjukbädden gick det att andas ut (SvD 14/8) – Rushdies son uttalade sig och sa att pappans trotsiga humor är intakt.
Det har gått över 30 år sedan ayatollah Khomeini i Iran ufärdade en fatwa och satte ett pris på Salman Rushdies huvud. Anledningen var romanen Satansverserna, som orsakade stora protester i flera muslimska länder, men ayatollan hade aldrig läst boken han fördömde för att den bland annat berör profeten Muhammeds liv (The New Yorker 14/8). Ändå blev Rushdie en bricka i en politisk konflikt, och tvingades att gå under jorden i många år.
I efterhand är det lätt att se fatwan som ett omen, en tydlig startpunkt för den konflikt mellan muslimsk fundamentalism och yttrandefrihet och sekulära värderingar som präglat världspolitiken och västvärlden under decennierna som följt. En händelse som tydligt föranledde 9/11, kriget mot terrorismen, Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer, mordförsöken på Lars Vilks, dådet mot Charlie Hebdo. Då, 1989, låg allt det ännu dolt i framtiden.
Mordförsöket visar hur länge makterna som vill skrämma till tystnad och är redo att ta till våld kan bida sin tid. Rushdie var inte säker ens efter trettio år.
Här i Sverige utlöste fatwan en kris i Svenska Akademien, när en minoritet av ledamöterna ville uppmana regeringen att agera i fallet. Majoriteten hänvisade till att Akademien inte ska göra uttalanden av politisk natur. Istället gjorde man breda fördömanden av attacker på yttrandefriheten, och de flesta ledamöterna skrev enskilt på upprop till stöd för Rushdie.
Även här sträckte de historiska linjerna ut sig över lång tid: när det 2018 blev möjligt att begära utträde ur Svenska Akademien avgick de ledamöter som inte deltagit i arbetet sedan 1980-talet till följd av Rushdieaffären. Mer intressant är hur Akademien år 2016 svängde i frågan och tydligt uttalade sig mot dödsdomen mot Rushdie (DN 24/3-16). Något har tydligt förändrats.
På vissa sätt är det som att mordförsöket sluter cirkeln: kulturkriget är tillbaka där det en gång började. Salman Rushdie slapp tack och lov att bli en yttrandefrihetens martyr, men dådet är en isande påminnelse om priset för vissa yttranden.
Som liberalt sinnad är det dessutom en påminnelse om varför vi inte får vika oss en tum när det kommer till yttrandefriheten.
