Den senaste tiden har ensamma män varit ett hett debattämne. Frågan har framför allt diskuterats i relation till senaste års asylmigration – en stor majoritet av de flyktingar som kommit hit har varit män. Därtill uppstår i sin tur en diskussion om vilka problem ett överskott av män kan skapa i ett samhälle.
Det är främst ensamma män som radikaliseras och utför islamistiska eller högerextrema dåd. Ensamma män är också överrepresenterade i självmordsstatistiken. På internetforum för så kallade incels, det vill säga män som lever i ofrivilligt celibat, frodas kvinnohat.
Naturligtvis är inte alla ensamma män vandrande problemhärdar. En del trivs i ensamhet och har valt den själv. Andra gör det inte. Det är personer ur denna senare grupp som kan utgöra en fara. Även om problematiken nu diskuteras i ljuset av invandringen är frågan i grunden större, äldre och har fler orsaker.
För det första handlar den här sortens ensamhet om betydligt mer än möjligheten att hitta en partner. Den som har ett jobb att gå till, ett fungerande socialt nätverk och en meningsfull fritid behöver inte vara ensam. Dessa livsinslag utgör ett utmärkt vaccin mot att både bli extremist och att sitta hemma och näthata via sociala medier.
Tyvärr är män i regel mindre benägna att utbilda sig och att flytta till orter där jobb och utbildning finns. De är också sämre på att underhålla vänskapsrelationer. Redan innan flyktingvågen 2015 och den förändrade demografin satt många etniskt svenska män i små orter med hög arbetslöshet och upplevde bitterhet mot samhället.
För det andra får alla inte en partner bara för att det finns lika många män som kvinnor. Alla som befunnit sig på en gymnasieskola, eller nästan vilken annan plats som helst i samhället, kan bekräfta det. Många av de män som i dag ses som riskgrupper skulle ha saknat en partner nästan oavsett hur könsfördelningen sett ut.
I många fall ligger problemet hos personerna själva. Ingen naturlag säger att män måste bli ensamma, och därtill farliga, till följd av demografin. Här har samhället ett stort ansvar när det kommer till basala områden som skola, arbetsmarknad och stöttande sociala skyddsnät.
Mer återstår att göra, men det måste också stå klart och tydligt att alla har ett eget ansvar för sin situation. Detta är viktigt. Till stor del är det faktiskt ens egen skuld om man inte utbildar sig, om man blir kvar när vännerna flyttar eller ens sociala relationer sakta tynar bort.
Det är ens eget ansvar att försörja sig, att vårda sig och sitt hem och att vara en älskvärd person.
Ens egen, dåliga situation kan aldrig ursäkta våld eller hat. För många män hade en självhjälpsbok av pojkrumsgurun Jordan B Petersen och en spark i baken varit ett betydligt bättre verktyg för att förbättra deras situation än en utjämnad könsbalans och en klapp på axeln.
Visst spelar demografi roll. Men analysen får inte stanna vid att vi nu har för många män på grund av invandringen. Dels för att frågan är viktigare än så. Men också för att det inte bidrar till att lösa de problem kring män och ensamhet vi faktiskt har.
