På kommunfullmäktigemötet i förra veckan i Halmstad tog politikerna beslut om så kallade plusbostäder. Beslutet innebar att kommunen nu har antagit en plan om att det ska byggas 250 nya plusbostäder om året under fem år.
Men det hör till saken att det inte är kommunen som ska finansiera eller bygga de nya bostäderna som vänder sig till personer som är 65 år eller äldre.
Kärnan i fullmäktiges beslut är i stället att kommunen nu kan ge ett bidrag till gemensamhetsutrymmen och till en värd eller värdinna för att därigenom uppmuntra entreprenörer att bygga plusbostäder.
I en ledare kommenterade jag den omfattande byråkratin bakom beslutet om plusbostäder och ansåg att det är svårt för den vanlige medborgaren att sätta sig in i frågan. Jag konstaterade då att ”ett samhälle kan inte bara byggas med bostäder, det behövs också aktiva om välinformerade medborgare” (HP Ledare 1/11).
Men jag fick också svar på tal på mitt påstående att ärendet inte var demokratiskt genomfört. I ett mejl skriver Leif Gustavsson, ordförande för PRO samorganisation Halmstad, att beslutet om plusbostäder är ”långt från byråkrati och dålig information”.
”Inom pensionärsorganisationerna i Halmstads kommun ser vi Plusbostäders-projektet som ett bevis på att vi medborgare på ett positivt sätt kan påverka och tillsammans med politikerna skapa förutsättningar för bättre och framåtsiktande lösningar”, skriver Leif Gustavsson.
Problemet menar han i stället är ”att vi i dag inte får någon större respons från dom vanliga medierna och måste förlita oss på de nya för att nå ut med våra budskap”.
Bakgrunden är att det redan 2016 inleddes så kallade invånardialoger mellan kommun- en och pensionärsorganisationer om behovet av fler äldrebostäder, det som nu kallas för plusbostäder.
Så här i efterhand är det givetvis bra och helt rätt att i demokratisk anda ha så kallade invånardialoger för att kommunen den vägen ska kunna fånga upp de behov som kommuninvånarna har. Men det finns ändå ett problem i sammanhanget och som berör handlingskraften.
Att det ta ska över tre år för kommunen att komma fram till att man kan ge ett bidrag till plusbostäder är problematiskt. I det här fallet kan man med fog säga att det har funnits hinder för demokratins genomförande.
Hur står det då till med demokratin i Sverige? Den frågan stod i centrum på ett seminarium som anordnades på Halmstads slott på torsdagen. Statsvetaren Katarina Barrling var inbjuden att tala och landshövding Lena Sommestad stod som värd för seminariet. Utgångspunkten för seminariet var boken ”Demokratins utmaningar” som Katarina Barrling varit redaktör för tillsammans med Sören Holmberg, och som Sveriges riksdag gav ut i samband med hundraårsjubileet av den svenska demokratin.
Inför seminariet fick jag en kort intervju med Katarina Barlling, och jag ställde då frågan om vilka som är de största utmaningarna för demokratin i dag. Hon tog då upp den spänning som finns i en demokrati.
”I en demokrati måste man ta hänsyn till att vi har ett ideal om folkstyre, att majoriteten ska bestämma. Men vi har också andra hänsyn att ta som har att göra med rättsstatliga värden och effektivitetsvärden”, svarade hon.
På seminariet utvecklade hon detta resonemang och presenterade ”demokratins triangeldrama” och som kan beskrivas som tre hörn i en triangel där hörnen representeras av folkstyrelse, rättsstaten och handlingskraft.
Den efterföljande diskussionen handlade också om spänningen mellan folkstyrelse och rättsstaten, och då uttryckt som att folkviljan är begränsad genom vissa grundläggande fri- och rättigheter. Katarina Barrling menade att demokratin i dag är ifrågasatt på många sätt, bland annat genom en växande populism.
Om rikspolitiken de senaste åren mest har handlat om spänningen mellan de etablerade partierna och en framväxande populism i form av Sverigedemokraterna, är utmaningar på lokal nivå snarare konflikten mellan att möta invånarnas behov och nödvändigheten av att följa de lagar som gäller.
På kommunal och regional nivå finns det alltså en spänning mellan handlingskraft och rättsstaten. Vad som är rätt eller fel, till exempel att förorda mer handling eller att likabehandlingsprincipen ska följas, är kanske inte det viktiga. I stället handlar det om att försöka uppnå en balans mellan de olika delarna i demokratins triangeldrama. Om det blir för mycket fokus på en av delarna finns det risk för att demokratin kantrar.
Låt oss återgå till Halmstads kommun. Det är bra att det nu finns en plan om plusbostäder. Men det tål att funderas både en och två gånger om kommunens organisation verkligen är optimerad mot invånarnas behov.
Givetvis måste de rättsstatliga principerna upprätthållas. Men finns det för många hinder för en kommuns handlingskraft, till exempel genom ideliga överklaganden, är det en förlust för demokratin.
Allt hänger ihop i demokratins triangeldrama, utan handling kan demokratin inte existera; utan folkvilja saknar demokratin legitimitet; utan rättigheter går demokratin under.
LÄS MER:Mattias Karlsson: Byråkratisering är ett hot mot demokratin i Halmstad
