Den senaste tiden har en rad socialdemokratiska företrädare gjort utspel om att Sverige måste ha en mer restriktiv migrationspolitik.
Mest uppmärksamhet har tidigare civilministern Ardalan Shekarabi, numera socialförsäkringsminister, fått efter att han i ett inlägg på Facebook skrivit om den ökande segregationen i Sverige och lagt fram en rad förslag på åtgärder. Första punkten handlade kort och gott om att Sverige inte kan ha en stor invandring och att mottagandet måste hållas på låga nivåer.
Liknande utspel har kommit från en rad olika S-företrädare i landet, så ock i Halmstad. I förra veckan skrev kommunrådet Stefan Pålsson (S) en debattartikel i Expressen om att han vill se ett tak för flyktingmottagandet i Sverige (27/9).
”Vi behöver ha ett mer pragmatiskt synsätt: ta hänsyn till trångboddhet, arbetslöshet, ökat ekonomiskt bistånd, den demografiska utvecklingen med fler äldre och fler barn. Hur många flyktingar är det rimligt att ta emot i en kommun?”, sa Stefan Pålsson i en intervju i HP apropå debattartikeln i Expressen (28/9).
Bakgrunden till de många utspelen handlar om vad som sker runt i landet där många kommuner upplever svårigheter med att integrera de många nyanlända som man har tagit emot de senaste åren.
Men det finns något mycket problematiskt med S-utspelen, de påminner mycket om Sverigedemokraternas retorik, det vill säga att invandrarna pekas ut som orsaken till de problem som finns i samhället. Men det är helt fel fokus. Det finns i dag problem med utanförskap hos många nyanlända. Däremot är det inte invandrarna som är det största problemet utan en bristande integration, och det är en utmaning som politikerna verkligen kan göra något åt.
För en framgångsrik integration i Sverige behövs det i dag reformer på tre olika marknader, två av dem behöver mindre reglering medan den tredje inte ska vara någon marknad alls. Det handlar i tur och ordning om bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och skolan.
Att komma till Sverige som flykting räcker inte för att bli en del av samhället. Det finns fler hinder på vägen, en egen bostad och egen försörjning är kanske de allra viktigaste.
Men tyvärr finns det höga trösklar in på både bostads- och arbetsmarknaden. Det talas ibland om att det finns en insider-outsider-problematik. De som redan har en bostad eller ett arbete är vinnare och försvarar sin position mot dem som är utanför, det vill säga inte har ett boende eller en sysselsättning.
En som dömer ut dagens bostadspolitik är nationalekonomen Peter Englund som i en artikel i DN i veckan menar att den är ”ovanligt misslyckad” och att den drivs av egenintresse hos de som har bostad, om det så är en hyresrätt eller bostadsrätt (DN 1/10).
Detta skapar en klassklyfta mellan så kallade insiders och outsiders. De som är särskilt utsatta för detta är nyanlända. En lösning är att införa en friare hyressättning och därmed skapa en större rörlighet på bostadsmarknaden. Men en sådant förslag stöter så klart på patrull från de som företräder hyresgästerna, det vill säga Hyresgästföreningen.
På arbetsmarknaden behövs det också en ökad rörlighet och det kan åstadkommas genom en uppluckrad arbetsrätt. Dessutom skulle lägre ingångslöner göra det lättare för nyanlända att få det så viktiga första jobbet. Men även här är det stora intressen som motsätter sig sådana förslag, framför allt de som företräder arbetstagarna, det vill säga fackföreningarna.
Och så var det den sista marknaden och som inte borde vara en marknad, skolan. Där är problemet något helt annat än på bostads- och arbetsmarknaden. Med dagens system där föräldrar och barn styr över sin egen skolpeng fungerar nämligen inte marknadsmekanismerna. Detta för att elevernas och föräldrarnas uppfattning om en bra skolkvalitet inte behöver stämma överens med samhällets uppfattning. Resultatet blir att konkurrensen mellan skolorna inte leder till högre effektivitet.
För att komma till rätta med det måste finansieringen av skolan förändras så att den tydligare kopplas till just förbättrade skolresultat. Lösningen borde finnas i en ökad kontroll av skolan från statligt håll.
Målet måste vara att skolan är likvärdig, det vill säga att alla barn ges möjlighet till en skolgång av samma kvalitet oavsett var i landet man bor och när man går i skolan. En likvärdig skola är kanske det allra viktigaste integrationsprojektet, en elev ska oavsett bakgrund kunna förverkliga sig själv och bli en del av samhället. Men för att uppnå det målet krävs både en vilja och en uthållighet från politiskt håll att genomföra de nödvändiga skolreformerna.
Vad politikerna pratar om är självklart viktigt. Men det finns en annan sida som är svårare att upptäcka, nämligen vad de inte självmant tar upp. När det gäller en friare hyressättning och mindre regleringar på arbetsmarknaden är det förslag som sällan kommer från en socialdemokrat. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att partiet i de frågorna skulle stöta sig med mäktiga intressen i samhället som Hyresgästföreningen och LO.
Däremot är det märkligt att Socialdemokraterna inte tar bladet från munnen när det gäller den marknadsstyrda skolan. Den har verkligen spelat ut sin roll i Sverige. Särskilt om man vill mena allvar med att bryta den ökande segregationen i landets kommuner.
