Den andra partiledardebatten inom loppet av fyra dagar, tillförde den något nytt? Nej, är det raka svaret. Ändå var onsdagens debatt mellan partiledarna i riksdagen intressant för att den var en tydlig bild av hur det politiska landskapet ser ut i dag – det är splittrat.
Debatten inleddes med att de åtta partiledarna hade var sitt anförande. Detta avhandlades i rask takt och det var inget som stack ut.
De fyra första anförandena var i tur och ordning Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C). Tonläget i de olika anförandena avslöjade den inbördes positionen som respektive parti har i svensk inrikespolitik.
”Vi är nu på rätt väg. Vi bygger nu ett starkt Sverige där ingen ska lämnas efter”, sa statsminister Stefan Löfven (S), och beskrev hur socialdemokratin historiskt har lyft landet med breda satsningar.
”Sverige har stora problem. Socialdemokraterna tappar kontrollen över Sverige och nu även över sin egen regering”, sa Ulf Kristersson (M), men betonade samtidigt att Sverige länge har varit ett litet land med fantastiska framgångar.
Desto dystrare tonläge hade SD-ledaren Jimmie Åkesson som inte hade några ljuspunkter i sitt anförande.
”Otryggheten skär som en kniv genom landsändar, genom städer, genom samhällen”, sa Åkesson och menade att Sverige inte är sig likt och har slitits isär. Lösningen var som alltid från SD-håll, att minska på invandringen.
Även Centerledaren Annie Lööf lyfte fram problem i Sverige och menade att vi lever i ett kontrasternas land. Men hennes tonläge var betydligt mer positivt.
”Med liberala reformer kan kontrasterna suddas ut”, sa hon och lyfte bland annat fram de sänkta skatter för företag som partiet drivit igenom.
Det fanns som sagt inga överraskningar i debatten. I stället är det mer intressant att lyfta fram det uppenbara, att Sverige har ett nytt politiskt landskap med fyra partier som sluter upp bakom Januariöverenskommelsen och fyra partier som är i opposition. Så ser det ut, på pappret.
Vad som skiljer dagens regering från tidigare mandatperioder är att oenigheten mellan partierna bakom Januariöverenskommelsen är mer uttalad. Inom regeringen tycks det dessutom finnas olika uppfattningar om hur migrationspolitiken ska formuleras, samtidigt som Centern och inte minst Liberalerna i vissa frågor agerar som oppositionspartier.
Politik handlar i mångt och mycket om att markera skillnader mellan partierna, så dagens läge i inrikespolitiken är egentligen inget att förvånas över. Däremot saknar Januariöverenskommelsen en gemensam berättelse om hur Sverige ska utvecklas. Det hedrar Centerpartiet att man lyfter fram sina egna politiska framgångar, men det får inte stanna vid det.
Sverige behöver mer liberala reformer för att få fler i arbete, och samtidigt öka upp tempot i den klimatomställning som inte kan vänta.
Dagens politiska landskap söker helt enkelt en ny berättelse om vart vi är på väg.
