Barn från välbärgade familjer har goda möjligheter att hitta en framgångsrik väg genom livet. Så är det inte för barn från socialt utsatta miljöer. De får ofta bara en enda chans att lyckas i livet, och det är genom bra lärare och en bra skola. Så skriver Angel Gurria, generalsekreterare för OECD, i förordet till Pisa-undersökningen som publicerades på tisdagen.
Slutsatsen från Gurria är lika enkel som avgörande. Skolan har en enorm betydelse i att skapa ett jämlikt samhälle genom att alla oavsett bakgrund ges en möjlighet att förverkliga sina liv. Så är det inte för alla elever i den svenska skolan.
På tisdagen publicerades resultaten från den stora internationella Pisa-undersökningen som mäter 15-åringarnas kunskaper. Och det finns mycket att glädjas över för svenskt vidkommande, de svenska eleverna presterar allt bättre i de tre undersökta områdena: läsförståelse, matematik och naturvetenskap.
I jämförelse med andra länder ligger de svenska eleverna bäst till i läsförståelse. Även resultaten i matematik och naturvetenskap ligger över snittet för Pisa. Men framför allt är det andra Pisa-undersökningen i rad som de svenska eleverna förbättrar sig inom alla områden. Därmed bryts på allvar den negativa trend som skolan haft de senaste decennierna med fallande resultat. Men allt är inte frid och fröjd.
Den stora Pisa-studien genomförs vart tredje år av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD och omfattar nästan 80 länder och regioner i världen. Den senaste undersökningen genomfördes våren 2018 och i Sverige var det drygt 5 500 elever på 227 skolor som deltog i studien. Pisa är en mycket omfattande studie och har en hög vetenskaplig trovärdighet.
Syftet med Pisa är att jämföra olika länders skolsystem med varandra men också att se hur ett lands skola utvecklas över tid. I båda avseendena har Pisa varit en mycket bra utvärdering av den svenska skolan, både när det gick kraftigt neråt för sex år sedan och nu när det har vänt uppåt igen.
Den svenska skolan tycks alltså vara bättre än sitt skamfilade rykte. Men det finns definitivt orosmoln och det är att skillnaderna mellan skolor och elever ökar. I en jämförelse med de övriga nordiska länderna har Sverige den sämsta likvärdigheten. Förvisso ligger likvärdigheten i Sverige på snittet för OECD-länderna, men det tål att upprepas: I jämlikhetens förlovade land ökar skillnaderna mellan skolor och elevgrupper. Och märkligt nog tycks vi vara handfallna inför denna skolsegregation.
Pisa ger en ögonblicksbild av läget i den svenska skolan. Men för att förstå varför skolan hamnat här behöver man bredda perspektivet, det vill säga gå bakåt i historien. Skolan är i ständig förändring men det finns vissa politiska reformer som har påverkat den svenska skolan mer än andra.
I dagarna är det precis 30 år sedan som riksdagen beslutade om att kommunalisera skolan. Det var ett hårt kritiserat beslut. Några år senare öppnade riksdagen upp för den stora friskolereformen där det fria skolvalet var den bärande förändringen. Dessa två skolreformer har fortfarande en enorm påverkan på det svenska skolsystemet, framför allt i att de ökar skillnaden mellan skolor och elever.
Det är absolut inte tack vare kommunaliseringen och det fria skolvalet som den svenska skolan nu presterar allt bättre. Tacka i stället förre skolministern Jan Björklund för att han under åtta år som ansvarigt statsråd satte fokus på skolan genom en rad skolreformer för att vända skutan rätt igen.
Störst tack ska dock riktas till landets lärare och rektorer som dagligen kämpar för att dagens elever blir framtidens samhällsmedborgare.
Men för att alla ska ges lika möjlighet att vara med på den resan måste staten ta tillbaka makten från kommunerna. Dagens decentraliserade skola är definitivt en viktig orsak till den ökade skolsegregationen.
Men det räcker inte, det fria skolvalet behöver också omprövas i grunden så att skolan återigen kan bli en plats där alla elever ges lika möjlighet att förverkliga sina liv. Det är landets lärare och rektorer som bäst vet hur en skola ska skötas – inte föräldrarna. Låt stå.
