Isarna brister tidigare och tidigare.
Isarna brister tidigare och tidigare. Bild: Gui Bortolotto/TT

Lena Andersson drabbas av sin egen ”tipping point”

Journalistiken sviker inte sitt uppdrag när den rapporterar om hur allvarligt läget är i klimatfrågan. Däremot sviker Svenska Dagbladets ledarsida sitt uppdrag om man blandar ihop fakta och åsikter.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

På ledarplats i lördagens Svenska Dagbladet publicerades en krönika av författaren och den fristående kolumnisten Lena Andersson (15/5). I korthet argumenterar hon för att de nuvarande klimatlarmen ingår i en lång rad av historiska larm och att journalistiken i dag sviker sitt uppdrag när man inte i högre grad ifrågasätter klimatforskningens resultat.

”Bränderna är inte fler eller värre, ej heller orkanerna; nederbörden förblir vad den har varit, någon ökning i översvämningarnas antal och storlek har inte inträffat”, skriver Lena Andersson och ger därmed uttryck för några av den klimatskeptiska rörelsens teser.

Till stor del bygger Lena Anderssons text på journalistens Sven Börjessons bok ”En klimathistoria” som handlar om just olika historiska klimatlarm. Som en avslutning drämmer Lena Andersson till med ett häpnadsväckande faktum.

ANNONS

”I Antarktis uppmättes för övrigt 25 grader den 5 juni 1934, skrev New York Times. Klart varmare än 2020 års rekord på dryga 18 grader”, skriver hon.

Problemet är bara att det inte stämmer, det är ett falskt påstående. Troligen hänvisar New York Times till Fahrenheit, och då ska 25 grader utläsas som cirka minus fyra grader Celsius. Däremot var det precis som Lena Andersson skriver 18 grader Celsius på Antarktis 2020. En ohygglig sanning.

Lena Anderssons felaktiga temperaturjämförelse uppmärksammandes under helgen på sociala medier, och det förekom även en rättelse, eller snarare två, i webbversionen av texten. Det blev helt enkelt en röra av rättelser innan Lena Anderssons krönika fick en helt ny avslutning. Det går liksom inte att tala emot de av verkligheten fastlagda sanningarna.

Inom klimatforskningen talas det ofta om ”tipping point”, en brytpunkt. Det beskriver hur klimatförändringarna når en punkt, en slags tröskel, där det endast behövs en liten förändring för att skapa oåterkalleliga förändringar på systemnivå.

Det går också att tala om ”tipping point” i ett resonemang. Den som vill övertyga sin publik om sin världsbild lägger inte sällan in ett sista påstående som en gång för alla ska bevisa att man har rätt. Om man har tvekat på budskapet tidigare så är tanken att det avslutande ”beviset” ska bli droppen som får bägaren att rinna över, en slags brytpunkt.

ANNONS

Ser man på Lena Anderssons krönika i sitt original har hon också sparat ett viktigt påstående som en avslutning i texten, det som ska lämna läsarna med övertygelsen att hon har haft rätt. Men vad händer om detta påstående inte är rätt? På ett sätt är det inte så avgörande som man kan tro, det är bara resonemanget som faller samman, hur det egentligen ser ut i verkligheten är något annat.

Det finns alltså inget som säger att allt annat är sant eller falskt, om det sista påståendet är fel. Därför blir det intressant att läsa den kommentar som publicerades på söndagen på SVD Ledare där Sven Börjesson själv skriver om bakgrunden till det grova faktafelet. Börjesson menar att han misstolkat en uppgift trots att han dubbelkollat den.

”Jag borde ha förstått bättre och beklagar felet. Ett fel som kastar en skugga över allt som är rätt i min bok och som är rätt i Lena Anderssons krönika”, skriver Sven Börjesson (SVD.se 16/5).

Annorlunda uttryckt så skiter Sven Börjesson i att han har ett fel, han har rätt ändå. Det är också ett sätt att se på världen, men särskilt konstruktivt är det inte om man söker efter en gemensam sanning och gemensamma lösningar.

ANNONS

På Twitter var det under helgen en intensiv debatt om Lena Anderssons krönika, och inte minst det grova faktafelet. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl bad om ursäkt för felet men svarade också så här i ett inlägg:

”Artiklar på ledarsidan har nog i princip samtliga det gemensamt att de kan sägas vara tendentiösa i det att de driver en åsikt.”

Ja, det är sant. Det är ledarsidans uppdrag att föra fram åsikter. Men det är mycket illavarslande om man blandar ihop fakta och åsikter, vilket Tove Lifvendahl tycks göra. En ledarsida bör hålla sig till fakta när det handlar om just fakta. Hur man ska åtgärda de utmaningar och problem som finns är i stället ofta just en åsikt.

Lena Anderssons krönika kan tolkas ett slags tipping point där hon oåterkalleligen träder in den klimatskeptiska sfären. Det är verkligen synd eftersom det motverkar det nödvändiga samförståndet om hur det ligger till med klimatet i dag.

Att vara skeptisk inför olika påståenden är givetvis ett bra sätt testa om ny kunskap verkligen stämmer överens med verkligheten. Kunskapen om tillståndet på vår jord är däremot ingen ny kunskap, att den globala medeltemperaturen har stigit med över en grad Celsius sedan i mitten av 1850-talet och att detta beror på människans aktiviteter är ett faktum. Det är detta vi borde, till och med måste, vara överens om för att kunna vända på de pågående klimatförändringarna.

ANNONS

Att journalistiken rapporterar om hur allvarligt läget är i klimatfrågan är inte att svika sitt uppdrag, tvärtom. Däremot sviker Svenska Dagbladets ledarsida sitt uppdrag om man blandar ihop fakta och åsikter.

ANNONS