Det vore minst sagt konsumentupplysande att få se de två statsministerkandidaterna debattera vår tids stora samhällsfrågor och höra deras argument och politiska förslag brytas mot varandra.
Den som följer diskussionen på Twitter kan se att förfrågningar från Moderaterna knappast saknas. Men gång efter annan meddelar Moderaternas presschef Cherine Khalil att Löfvens stab tackat nej till debatt. Statsministern har inte tid, är upptagen och har inte möjlighet, låter de meddela. Gång, efter gång, efter gång.
När jag hör av mig till Khalil för att fråga hur många gånger Löfven tackat nej berättar hon att hon, liksom landets redaktioner, har tappat räkningen. Löfven tackar aldrig ja till debatter i Aktuellt, trots stående inbjudan. Samma sak gäller för TV4, Morgonstudion, Nyhetsmorgon, P1-morgon, Studio ett och Agenda. Och på den vägen fortsätter det.
När Moderaterna föreslog slutdebatt mellan de båda statsministerkandidaterna den 2 september ville S tidigarelägga debatten till den 7 maj, vilket M fullt förståeligt sade nej till. Nu hälsar Socialdemokraterna att de inte ämnar lämna besked förrän senare, vad nu än det betyder. Samma gäller en debatt i Aktuellt den 4 september där S vill skicka fram finansminister Magdalena Andersson. Efter att Moderaterna meddelat att Kristersson debatterar för M:s räkning oavsett om Löfven ställer upp eller inte, drar sig S för att lämna besked i frågan.
Men inget svar är också ett svar. S tackar å Löfvens vägnar inte nej, men inte heller ja - vilket ju i praktiken innebär ett nej. ”Jag har aldrig varit med om något liknande”, skriver Khalil.
Under hela detta år har Moderaterna alltså inte lyckats få till en enda debatt mot Löfven, så när som på en i Expressen TV den 7 maj. Och då var programledaren Niklas Svensson tvungen att ligga i för att lyckas få besked från statsrådsberedningen - trots att Kristersson sagt sig vara beredd att anpassa sitt schema efter Löfvens. Inte fullt tillfredsställande under ett valår, kan man tycka. Moderaterna vill debattera gängskjutningar, migration, integration och andra problem som landet akut måste adressera. Men Socialdemokraterna säger konstant nej. Till TV4 ska de ha meddelat att Löfven inte kunde en enda gång under hela våren.
En välvillig tolkning skulle kanske vara att Löfven sliter dygnet runt, långt in på nätterna, för Sveriges väl och ve. Man kan kanske också argumentera för att Löfven inte har någon skyldighet att sätta viktiga statsministeråtaganden åt sidan för att ta sig tid att möta en meningsmotståndare. Men när det sker systematiskt och över tid, med ett val som närmar sig, övergår det till att vara ett demokratiproblem. Väljarna har rätt att få veta hur de två främsta statsministerkandidaterna argumenterar för sin politik, och hur väl de klarar av att möta meningsmotståndare i öppen debatt.
Varför Löfven inte vill debattera mot Kristersson kan man enbart spekulera om, men en inte alltför långsökt gissning är att S inser att Löfven skulle bli avklädd. Löfven har tidigare återkommande visat att han har svårigheter att begripligt argumentera för sin sak eller att för den delen behålla huvudet kallt när det hettar till.
Vem har glömt buffligheten som Löfven uppvisade under valrörelsen 2014, när han vägrade ta emot en rapport som Centerledaren Annie Lööf försökte räcka över i en paneldebatt i TV4? Han kunde inte formulera bättre svar än ”det där är bara käbbel”, och motade fysiskt bort henne.
Ett mer aktuellt exempel på Löfvens debattskicklighet, eller brist därpå, uppvisade han i SVT (6/5), då han besvarade en fråga från Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om varför så få dömda utländska våldtäktsmän utvisas, med att helt sonika byta ämne och börja prata om Lagen om anställningsskydd (LAS). Tilltaget möttes av skratt från studiopubliken.
Det verkar inte bättre än att Löfven tillsattes som partiordförande som en nödlösning. Efter att tidigare statsministern Göran Persson (S) försummat återväxten av kompetenta politiker och möjliga arvtagare till partiordförandeposten framstår Löfven som en kandidat framvaskad i panik, och som påklätts alltför stora skor. Efter den kvoterade Mona Sahlin och kompromissen Håkan Juholt var alltså Löfven den mest lämpade för partiledarrollen som Socialdemokraterna, regeringsbärande i decennier, kunde skaka fram? En partiledare som de inte vågar släppa fram i debatter?
Löfven har gång efter annan visat att han har svårt att formulera sig (”Det är inte okej”), hålla reda på siffror (sifferbingot i riksdagens EU-nämnd 2014) och inte förmår bete sig civiliserat i lägen då han känner sig trängd (knuffar). Att han ändå är Socialdemokraternas toppnamn säger något om hur illa det måste vara ställt i partiet.
Med Löfvens återkommande fadäser i åtanke är det därför fullt förståeligt att S försöker hålla honom borta från debatter där han riskerar att göra bort inte bara sig själv, utan hela rörelsen. Den politiskt erfarne och retoriskt skicklige Kristersson skulle sannolikt mosa Löfven i en debatt. Analysen att Löfven är allt för svag som debattör för att kunna skickas fram tycks alltså också partistrategerna på Sveavägen 68 ha gjort, och det förklarar varför de i största möjliga mån försöker förhala svar på debattpropåerna från M och smussla undan Löfven. Men särskilt hederligt eller demokratiskt är det inte.
Under ett valår är det en viktig principfråga att debatter kan äga rum mellan statsministern och dennes direkta utmanare, i detta fall oppositionsledaren Kristersson.
Marita Ulvskog, Europaparlamentariker och tidigare minister (S), har beskrivit den borgerliga valsegern 1976 med orden ”det kändes som en statskupp”. Socialdemokrater tycks gång på gång behöva påminnas om att Rosenbad inte är deras självklara hemvist, och även bli uppmärksammade på när deras iver att behålla regeringsmakten inkräktar på den demokratiska processen. Kurragömma med opposition och media är inte något som en regeringschef ska ägna sig åt.
