Grundskolan ska vara likvärdig för alla elever. Så är det inte i dag.
Grundskolan ska vara likvärdig för alla elever. Så är det inte i dag. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Låt 2022 bli början på slutet för marknadsskolan

Skolan blir allt mer segregerad och mindre likvärdig för varje år som går. Den utvecklingen måste hejdas – under 2022.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

2022 är ett valår då medborgarna ska säga sitt om vem som ska företräda dem de följande fyra åren och då den politiska debatten om samhällsutvecklingen hettar till. Precis som det brukar vara.

2022 innebär även att det är exakt 30 år sedan friskolereformens genomförande 1992. Nästa år är det också 60 år sedan Sveriges riksdag beslutade om grundskolans införande.

Dessa viktiga milstolpar i skolhistorien under nästa år kan nog betecknas som en slump, men faktum är att 2022 med allra störst sannolikhet kommer att bli ett viktigt år för den svenska skolan. Även om landets lärarkår genomför heroiska insatser varje skoldag finns det nämligen stora problem med själva skolsystemet, det blir allt mer segregerat och mindre likvärdigt.

ANNONS

Detta beror på till stor del på de marknadiserade krafter som finns inbyggt i det svenska skolsystemet med det fria skolvalet kombinerat med skolpengen samt etableringsfriheten för friskolor. Denna utveckling har pågått under tre decennier och är ett arv från kommunaliseringen och friskolereformen i början av 1990-talet. Nu måste skolans negativa trend brytas.

Trots att skolans viktiga uppdrag är fokuserad på framtiden, vår gemensamma framtid, kan det vara bra att vända blicken bakåt för att få perspektiv på var dagens skola befinner sig. Man kan faktiskt hävda att det finns en röd tråd från den franska revolutionens ideal om jämlikhet ända fram till vår tids skola, via liberalen Fridtjuv Bergs idéer i slutet av 1800-talet om en gemensam enhetsskola till dess egentliga införande genom riksdagens beslut 1962 om grundskolan.

I inledningen av den franska revolutionen antogs 1789 års förklaring av människans och medborgarens rättigheter där de grundläggande idéerna är att alla medborgare har lika värde och att alla ska vara lika inför lagen. Detta tog folkskoleläraren och liberalen Fridtjuv Berg fasta på i sin klassiska lilla skrift ”Folkskolan såsom bottenskolan”. Den gavs ut i slutet av 1883 och beskriver principerna bakom en enhetsskola till skillnad från det parallellskola så då var förhärskande i den svenska skolan. Så här skriver Fridtjuv Berg:

ANNONS

”Lika själfklart som man nu efter 1789 finner det, att samhället icke får hålla en rättvisa för förnämt folk och en annan för simpelt folk, lika själfklart skall man inom kort finna, att detsamma ej får bjuda en sorts bildning åt fint folks barn och en annan åt simpelt folks.”

Bergs idéer om en gemensam bottenskola kom dock att dröja, och det var först efter andra världskriget som det de politiska förutsättningarna började ta form. Och 1962 kunde riksdagen besluta om en enhetsskola, det vi i dag kallar för grundskolan.

Även om grundskolan firar 60 år under nästa år så har det hänt mycket med skolan sedan dess, framför allt genom de stora skolreformerna i början av 1990-talet, två reformer som kan sammanfattas med decentralisering. Först kommunaliseringen av skolan, som riksdagen fattade beslut om i december 1989, och sedan den så kallade friskolereformen några år senare och som regeringen Carl Bildt drev igenom.

Dessa två reformer har sammantaget haft en enorm påverkan på den svenska skolan den senaste tre decennierna, inte minst på skolans likvärdighet. Från ett läge med en huvudman för hela skolväsendet är nu ansvaret för skolan decentraliserat till 290 kommuner och över 800 friskolor, stora som små, på grundskolenivå.

ANNONS

En tanke med både kommunaliseringen och friskolereformen var att låta skolan komma närmare medborgarna men sett så här i efterhand är det ett svagt argument när det inte tycks finnas något som säkerställer skolans innehåll eller kvalitet.

Som utvecklingen varit det senaste decenniet håller därför begreppet likvärdighet att långsamt urholkas. Det som ändå håller ihop skolan måste tillskrivas lärarkåren som de yttre förutsättningarna till trots lyckats leverera en kvalitativ skolundervisning till landets elever.

Trots att allt pekar i fel riktning för den svenska skolan finns det ett stort motstånd till förändring. Försvaret av valfriheten är ett stående idiom hos förespråkarna av dagens skolsystem. Så länge man kan välja en ”bra” skola till sina egna barn är man nöjd med systemet, men helt utan en tanke på hur det ser för andras barn eller för skolan i stort.

Denna inställning ger milt sagt uttryck för en intellektuell lathet, för den bortser helt från hur skolan fungerar i praktiken. Den vinst som individen upplever sig göra är en förlust för någon annan, och på lång sikt för alla. Här är det på sin plats att återigen upprepa att en bra skola ska ge alla barn möjlighet till en likvärdig skolgång. Så är det inte i dag, och det kommer bara att bli värre med tiden.

ANNONS

Det heter att valfriheten ska leda till högre kvalitet genom de val som den enskilde gör, men verkligheten har visat med all tydlighet att så inte är fallet i skolans värld. I stället borde perspektivet vara det omvända, att skolan ska garantera en hög kvalitet på skolundervisningen, och att detta sker genom lärarkårens professionalism.

Men med en marknadiserad skola sker inte detta, tvärtom. Det svenska skolsystemet går alltmer mot en större uppdelning där skolan kan var bra för vissa och inte så bra för andra. Skolan ger alltså inte alla barn lika goda möjligheter att lyckas med sin skolgång. Skolan blir allt mindre likvärdig.

Med stor frihet följer ett stort ansvar. Men i dagens skolsystem lyfts sällan den enskilde elevens eller föräldrarnas ansvar fram. I stället har vi en kundskola där var och en kan bli sin lyckas smed genom sin absoluta rättighet att välja vilken skola man vill gå på och utan en tanke eller hänsyn på hur det går för andra elever.

Det finns inget som garanterar att en populär skola också är en bra skola, och det finns heller inget som garanterar att det fria skolvalet är rättvist för alla. Här handlar det i stället om att göra rätt val vid rätt tidpunkt, och inte minst att vara född i början av året. Sådan är nämligen dagens fria skolval, orättvist.

ANNONS

Med dagens finansieringssystem med en rörlig skolpeng och ett fritt skolval håller skolan som ett gemensamt samhällsuppdrag att långsamt blekna bort. Detta är en realitet. Därför behöver vi också ha en större politisk debatt om vilken skola Sverige ska ha i framtiden, en skola som leder till allt större skillnader eller en skola som ger alla elever lika möjligheter till en bra skolgång?

Som om detta inte var nog är de stora friskolekoncernerna också drivande i att skillnaderna mellan skolor och mellan elever ökar. Dessutom används inte de gemensamma resurserna på bästa sätt av de stora koncernerna. Förutom att locka till sig mer lättundervisade elever, läs lönsammare, finns det starka drivkrafter att spara på utgifterna med sänkta lärarlöner och att dra in på skolbibliotek och elevhälsovård.

Utöver detta driver koncernskolorna på betygsinflationen, inte minst att genom att sätta glädjebetyg i ämnen som saknar nationella prov. På sikt gynnar detta precis ingen, alla blir förlorare när betygen inte är rättvisa.

Vad som behövs nu är att ersättningen till friskolorna ändras, det är tveklöst så att kommunerna har ett större ansvar än de fristående skolorna. Likaså måste urvalssystemet göras om så att det blir rättvist för alla.

Utöver det bör även aktiebolagen, vars främsta syfte är att generera vinst till sina ägare, fasas ut från skolan. Detta är beslut som fattas av riksdagen, och det är precis där som de första stegen till förändring måste tas.

ANNONS

Det finns en utbredd moralisk känsla att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas lika inför lagen. På samma sätt borde, som Fridtjuv Berg konstaterade redan i slutet av 1800-talet, alla barn få lika möjlighet till en bra skolgång. Det får helt enkelt inte finnas en skola för vissa människor och en annan skola för andra människor.

Men det är tyvärr precis vad som håller på att hända, Sverige håller i den heliga valfrihetens namn på att utveckla ett parallellskolesystem där olika elever har olika chanser att lyckas i livet. Det är allt annat än liberalt.

Utöver denna oroväckande utveckling breder koncernskolorna sakta men säkert ut sig, vilket ytterligare förstärker skolsegregationen och leder till att de gemensamma resurserna som ska gå till elevernas undervisning inte används på ett så optimalt sätt som möjligt utan bland annat kan tas ut som vinster till friskoleägarna.

Problemen med marknadsskolan har funnits länge, men kunskapen och insikten om detta har däremot haft svårt att nå en bredare publik. På senare tid har dock vinden vänt rejält i skoldebatten, inte minst genom en mycket aktiv debatt på Twitter, och allt fler börjar förstå orimligheterna med dagens skolsystem.

Men det finns en bastion som hittills vägrat ta till sig problem med skolsystemet, en majoritet i riksdagen är nämligen nöjda med hur det ser ut i dag och driver inte på för skolreformer. Så kan det inte fortgå. Med tanke på att det som sagt stundar ett valår är det därför på sin plats att ställa riksdagspolitikerna mot väggen och kräva svar på hur de vill att skolan ska bli mer likvärdig.

ANNONS

Här kommer en uppmaning till alla ansvariga politiker. Det är dags att ta de första stegen mot en mer likvärdig skola i Sverige. Det som gällde för Fridtjuv Berg i slutet av 1800-talet borde också gälla i dag. Låt därför 2022 bli början på slutet för marknadsskolan, så som vi känner till den.

ANNONS