Replik:
Jag jobbar på en friskola inom Academedia och vi verkar i ett utanförskapsområde i Helsingborg. Detta är min verklighet och den är långt ifrån den Hallandspostens Mattias Karlsson beskriver i artikel efter artikel gällande friskolor. Det känns som han får stå oemotsagd, men här är min bild av en fristående skola.
Klockan 07.55 kliver jag in på mitt jobb. Jag säger hej till mina arbetskamrater och sätter min kopp under kaffemaskinen och ner sipprar dagens morgonkaffe. Vi pratar några minuter i fikarummet innan vi har vårt dagliga morgonmöte klockan 08.05. Det är jag som startar mötet, eftersom jag är arbetslagsledare, och på mötet sitter, förutom vi lärare, även vår kurator och våra specialpedagoger som är tre till antalet. Jag arbetar i ett utanförskapsområde och friskolan jag jobbar på är en enparallellig F- till 9-skola, med ungefär 200 elever. Kring dessa elever är vi 46 vuxna.
Dessa vuxna har roller som lärare, kökspersonal, bibliotekspersonal, Syv, elevassistent, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, skolläkare, rektor, biträdande rektor och framförallt som trygga vuxna, som bryr sig om alla barn och de bryr sig från hjärtat. Debatten har ibland gått riktigt varm kring huruvida friskolor ska få finnas eller inte. Jag tycker att det ska vara svårt att ta ut vinster i skolan, och det ska vara under förutsättning att skolan håller måttet. Skolor som inte håller i en kvalitetsgranskning ska heller inte kunna ta ut vinster.
Tänk om våra barn på vår skola skulle bli av med sin skola. Vem skulle då fråga dem under helgen eller på en kväll hur de mår? Vem skulle ta hand om dem på skolan? Vem skulle bry sig, från hjärtat, om dem? Vem skulle stannat kvar lite extra på jobbet för att hjälpa dem med en läxa, när deras föräldrar jobbar, mår dåligt eller inte finns till hands? Vem skulle komma lite tidigare till jobbet för att stötta dem med en svår uppgift i svenska eller matematik?
Mattias Karlsson, och några med honom, tycker att man ska trycka in alla barn i en stor kommunal verksamhet, där man ibland har fyra eller fem paralleller per årskurs. De skulle tryckas in i en statlig eller kommunal skola, där man inte vet var pengarna går någonstans. Går de till socialtjänstens underskott? Går de till byggnadsnämnden eller till någon annan verksamhet som behöver täta ekonomiska hål?
Jag vet att pengar på min skola går till barnen och det vet jag eftersom vi har alla de roller jag beskrev ovan, men jag vet också att det är en kort beslutsväg för att exempelvis få igenom ett läger för årskurs 9 eller 8. Jag frågar min rektor, som frågar regionchefen och sedan blir det ett ja eller ett nej. Oftast blir det ett ja. Att vara med som lärare på ett läger, som ligger utanför min arbetstid, ses också som en självklarhet på vår skola.
I grunden anser även jag, att man inte ska kunna ta ut vinst ur en skola. Om, och jag säger om, skolan är dålig. Vår skola är inte dålig. Alla friskolor är inte dåliga. Jag är väldigt stolt över vår skola och vad vi gör för barnen varje dag. Vår friskola behövs i ett segregerat samhälle. Skulle Mattias Karlsson få bestämma så hade vår skola inte fått finnas.
Jag tycker snarare att den nya regeringen skulle satsa på granskningen av skolor. Jag anser att Skolinspektionen bör få större befogenheter att undersöka huruvida en skola är bra eller inte. Mattias Karlsson och Skolinspektionen är välkomna till oss, vilken dag som helst. Jag är helt säker på att vår skola klarar en granskning. Jag är helt säker på att många skolor inte klarar det.
Håkan Magnusson
lärare i svenska
Svar:
Först och främst, jag är inte emot friskolor. Jag är emot dagens skolsystem där friskoleföretag kan ta ut vinster, och där kommunala skolor inte kompenseras för det större ansvar man har jämfört med friskolor. Detta tillsammans med en rörlig finansiering av skolan och ett fritt skolval skapar en alltmer segregerad skola där skillnaderna mellan elever och mellan skolor successivt ökar.
Jag tackar för inbjudan till din skola men jag är inte rätt person att utifrån mitt perspektiv bedöma hur ni lyckas i ert uppdrag. Jag överlåter den tillsynen till Skolinspektionen.
Mitt perspektiv är inte enskilda skolor utan när jag skriver skolan är det systemet i stort som är mitt fokus. Jag vill att skolan ska vara likvärdig, det vill säga att kunna erbjuda alla elever en bra skolgång, så är det tyvärr inte i dag.
Ett stort problem med dagens skolsystem är att det finns starka ekonomiska drivkrafter för att bedriva skolverksamheten med så lite resurser som möjligt. Detta gäller både för kommunala och fristående skolor.
De kommunala skolornas finansiering ryms i dag inom den kommunala budgeten. Det leder till att det finns drivkrafter även inom en kommun att genomföra ”effektiviseringar” av skolans verksamhet, eller besparingar med en mer korrekt beskrivning. Denna urholkning av skolans resurser är möjlig sedan den tidigare regelstyrningen av skolan ersattes av mål- och resultatstyrning.
Skillnaden mellan dessa två styrsätt kan kortfattat beskrivas som att regelstyrningen garanterade skolan en viss finansiering utifrån fasta regler, bland annat hur mycket undervisning en lärare maximalt skulle ha.
Med målstyrning läggs fokus i stället på vad lärare och elever levererar för resultat, vilket kan låta bra. Problemet är bara att det är svårt att klart och tydligt utvärdera en skolas resultat på ett objektivt sätt, särskilt som uppdraget för en skola är långsiktigt sett från en elevs perspektiv.
Denna styrmodell blir särskilt giftig för skolan när den kombineras med skolpengen, som fördelar skolans resurser mellan kommunala och fristående skolor. I och med att en friskola ska ha lika stor ersättning per elev som de kommunala skolorna finns det från kommunens sida ytterligare en drivkraft att hålla nere på skolans resurser; varje extra satsning på kommunala skolor och som leder till höjd skolpeng, leder till mer pengar till friskolorna.
Men inte nog med det. Lockar en friskola till sig mer lättundervisade elever, läs mer lönsamma, skapas det än mer orättvisa eftersom kommunen har kvar ansvaret för elever som ofta behöver mer resurser. Detta höjer i sin tur skolpengen, en höjning som tillfaller friskolorna utan att egentligen har ett behov av det. Det är inte svårt att gissa var den höjningen hamnar, särskilt om en skola drivs inom en stor koncern som är noterad på börsen.
Academedia är den största friskolekoncernen i Sverige med cirka 67 000 elever i grundskolan och gymnasiet. Företaget drivs som ett aktiebolag och har ytterst att generera vinst till sina ägare. För 2021 slutade vinsten på 767 miljoner kronor för Academedia. Detta belyser i allra högsta grad frågan om vem Academedia egentligen finns till för, för sina aktieägare eller för samhällets bästa?
Svaret på den frågan är för mig att skolan finns till för elevernas och samhällets bästa. Men tyvärr är det inte alltid så i dag. Därför efterlyser jag förändringar av dagens skolsystem så att drivkrafterna för skolan alltid är att sätta elevernas bästa i centrum, inte att dela ut vinst till sina aktieägare.
Till sist, det är ovärdigt att dela upp skolor mellan bra och dåliga skolor. Tanken på att man ska stänga dåliga skolor visar med all tydlighet hur man ser på dagens skolsystem, som ett slags lotteri för barnen.
I stället ska eleverna erbjudas en likvärdig skola, det vill säga samma möjligheter till en bra skolgång. Uppnås det målet upphör uppdelningen mellan ”bra” och ”dåliga” skolor.
Mattias Karlsson
politisk redaktör