På tisdagen går Danmark till val. Opinionsmätningarna har varit ett spektakel. Ett par dagar innan valet har veteranen Lars Løkke Rasmussen – statsminister två gånger om för liberalkonservativa Venstre och ledare för det borgerliga Danmark under ett decennium – glidit förbi det ena partiet efter det andra med sitt helt nystartade mittenparti, Moderaterne. Kan man tänka sig att det hela slutar med att S-ledaren Mette Frederiksen sitter kvar som statsminister och att Løkke tar plats i den regeringen?
Ja, osannolikt nog är det inte otänkbart.
För att ge lite färg åt detta scenario kan man föreställa sig att Fredrik Reinfeldt hade hängt kvar i politiken efter nederlaget 2014, att han hade petats som partiledare för Moderaterna och därför ägnat en mandatperiod åt att opinionsbilda mot sina gamla alliansvänner, att han hade startat ett nytt mittenparti som blivit riksdagens tredje största och efter valet 2018 satt sig i Stefan Löfvens andra regering. Det hade ändå varit, vad ska vi säga, anmärkningsvärt.
Men det är vad som skulle kunna hända i Köpenhamn efter tisdagens folketingsval. Och det är symptomatiskt för det politiska tillstånd Danmark befinner sig i.
Vår egen valrörelse handlade om politiska frågor av existentiell art: Vad är Sverige? Ja, vilka är Sverige? Vad är statens ansvar? Vad är medborgarens skyldighet? Hur ska vi klara elförsörjningen i det samhälle vi håller på att ställa om till? Allt mot bakgrund av en pågående process för medlemskap i Nato.
I Danmark är frågorna inte lika stora och allvarliga. Kriminalpolitiken präglas av konsensus. Politiken kring migration och integration förändrades redan för tjugo år sedan och har skärpts kontinuerligt sedan dess, nu senast av den sittande S-regeringen. Följdriktigt har väljarna övergett Dansk folkeparti, vars själva nerv är invandringskritiken, och begett sig till ett annat populistparti, nämligen Inger Støjbergs – även hon tidigare Venstre-politiker – nystartade Danmarksdemokraterne.
Hennes projekt går ut på att ge en röst åt de människor som anser sig förfördelade i ett starkt centraliserat Danmark, de som inte syns och hörs i medierna och inte har akademikerjobb i storstäderna. Hon vill återupprätta stoltheten i ”Utkantsdanmark” och försitter aldrig ett tillfälle att vänligt näpsa den politiska elit som sitter och fattar i beslut i Köpenhamn, långt borta från verkligheten på den jyska landsbygden.
Till och med populismen är trivsam i Danmark för närvarande.
Givetvis finns det ett och annat som skapar osämja: Hur sjukvårdskrisen ska lösas till exempel, vem som är i störst behov av en skattelättnad, om det verkligen är bra att elda på inflationen med stödpaket hit och dit, hur tvingande integrationsåtgärderna egentligen får bli. Men allt fler verkar tycka som Lars Løkke Rasmussen, att problemen är tillräckligt små och politikerna tillräckligt överens för att man borde begrava blockpolitiken och i stället mötas i mitten för att lösa problemen tillsammans.
Ingen kunde vara nöjdare än Mette Frederiksen med detta narrativ. Mittenregeringar leds ju som bekant ofta av just socialdemokrater.
