Lärare har under de senaste decennierna gått från att vara ett intellektuellt och relativt fritt akademikeryrke till ett där hårt reglerade tjänstemän förväntas producera på löpande band enligt en förutbestämd mall. Allt oftare tvingas lärare starta, avsluta och till och med lägga upp lektioner efter en viss metod och mönster.
Vare sig de vill det eller inte ska lärare också ofta delta i ovanifrån kommenderat kollegialt lärande och bli en del i ett kollektiv trots att kollegorna kanske inte undervisar i liknande ämnen eller ens har något att bidra med som man är intresserad av. Parallellt med detta ställs krav på att lektioner ska anpassas individuellt efter varje enskild elev och att alla perspektiv ska vara närvarande.
Med andra ord: Eleverna ses av Skolverket och huvudmännen som individer vars unika förmågor måste få vara i fokus medan lärare är allt annat än just det. Dessutom pressas det in fler och fler lektioner i lärarnas redan överlastade scheman trots att det gör att tiden för planering och uppföljning inte finns, och det ställs allt högre krav på att lärare ska vara i skolan även den tid då de inte undervisar. Förtroendet och tilliten för lärarprofessionen från arbetsgivarhåll tycks vara i det närmaste noll.
Hur absurd hela situationen är blottläggs inte minst nu under pågående krissituation. Gymnasieelever (och även grundskoleelever på många håll) har skickats hem för att minska spridningen av Covid-19 och undervisningen styrs om till digitala plattformar. Lärarna däremot, de måste vara i skolan. I vissa fall till och med om de är förkylda.
En efter en vittnar lärare om detta på olika sociala plattformar och ingenstans ges svar på frågorna om varför lärare till varje pris ska tvingas stå och hålla lektioner i tomma klassrum, varför de tvingas sitta fast i fulla arbetsrum och varför vissa rektorer kräver att den som efter många om och men ändå fått vara hemma ska vara uppkopplad med kamera under hela arbetstiden.
I stället för att en orimlig situation görs ännu orimligare borde coronakrisen vara ett utmärkt tillfälle att återupprätta förtroendet för lärarna genom att rensa bort allt sådant som ligger över skolan som ett blött täcke, och som hindrar erfarna och kompetenta lärare från att planera och bedriva undervisning på ett så bra sätt som möjligt.
Låt de lärare som inte tycker att det ger något att sitta i kafferep för kollegialt lärande slippa, låt de lärare som så önskar arbeta hemma (eller någon annanstans) när de inte undervisar göra det. Rensa bort onödiga möten och överdriven administration. Låt lärare – så länge de följer läroplanen och gör vad de ska – vara individer i lika hög utsträckning som eleverna. Lita på att flera års akademisk utbildning faktiskt gett dem kompetens nog att veta vad de ska göra.
När krisen är över bör skolan, om det visat sig fungera, fortsätta på samma sätt.
Släpp lärarna loss – det är coronavår!
