Tourniquet och tamponering är de två akutvårdinsatser som räddar flest liv vid fronten, säger Sten till de ukrainska soldaterna.
Det är så han kallar sig, svensken som har arbetat i Ukrainas försvarsinsats sedan i mars. På sociala medier är han bekant som "Okänd soldat".
Efter fem månader som ambulanssjukvårdare vid fronten har han växlat till att utbilda ukrainska soldater i främst fältsjukvård. Jag är med när han lär en grupp ur hemvärnet i Rivne län i västra Ukraina. Kursen är kort med tyngdvikt på det viktigaste – att stoppa massiva blödningar. Tourniquet är ett avsnörande förband som sätts på arm eller ben. Det ska dras åt så hårt att det blir blåmärken.
Tamponering används när man inte kommer åt med tourniquet, som vid skottskada högt upp på arm eller ben. Det handlar om att packa såret med särskild väv. För att öva använder Sten en specialgjord attrapp i kroppslikt material som man sprutar vatten genom med högt tryck. På så sätt imiteras en blödning.
Dagen efter tar en annan svensk instruktör, Thor, med samma grupp ut i skogen för att träna på momenten förläggning och försvarsstrid. Soldaterna får bland annat lära sig gräva liggvärn för att skydda sig mot artillerield, som orsakar de allra flesta förlusterna vid fronten.
En amerikan tränar samtidigt en annan grupp hemvärnssoldater i strid i bebyggelse. Jag får titta på när de övar i att säkra ett flervåningshus.
Både Sten och Thor har bakgrund i svenska Försvarsmakten som de sagt upp sig från för att göra detta. Tillsammans med ett par andra utlänningar har de en frivillig instruktörsgrupp som de kallar Ukrainas sköld (Shield of Ukraine).
De håller kurser på några veckor för soldater ur både hemvärn och Ukrainas reguljära armé, och bekostar verksamheten ur egen ficka och med privata donationer.
Insatserna behövs eftersom kriget frestar på. Mobiliseringen av gamla, sjuka och kriminella till ryska armén har illustrerat tillståndet där. Ukraina gör inte så eftersom det är en helt annan typ av stat, stridsviljan är hög och de frivilliga många. Men den ukrainska armén har samma typ av problem. Allt fler väldrillade soldater dör eller skadas och måste ersättas med snabbutbildade. Samtidigt är många av de bästa ukrainska instruktörerna vid fronten i stället för att utbilda.
Det är här som de utländska frivilliga instruktörsgrupperna kommer in. De gör nytta men verksamheten är liten och fläckvis. Kvaliteten varierar. Finansieringen och långsiktigheten är skakig.
Väststater har utbildningar för ukrainsk militär hemma hos sig. Svenska Försvarsmakten deltar i en sådan insats i Storbritannien. Det är bra men för att få volym behöver man även ha kurser i Ukraina.
Det är dock politiskt känsligt. Utländsk militär personal i Ukraina skulle kunna bli angripen, kräva svar och dra in västländerna i kriget på ett sätt som de inte kan kontrollera.
En möjlig väg är hybridvarianter. Stater i väst, även Sverige, kan hitta sätt att finansiera militär utbildningsverksamhet i Ukraina utförd av privata företag. Man får då upp volymen, säkrar kvalitet, skapar kontinuitet och helhetssyn, utan att ta besvärande politiskt ansvar.
Ukraina behöver detta. Och när Ryssland inte följer några regler är det på sin plats att vi åtminstone lär oss manövrera i gråzonen.
