Stefan Löfven (S) har meddelat att han avgår som partiordförande i november.
Stefan Löfven (S) har meddelat att han avgår som partiordförande i november. Bild: Henrik Montgomery/TT

En statsminister i ständig kris

Man måste undra om Stefan Löfvens kraft främst tycks ha gått till att överleva politiskt, snarare än att reformera.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

En skuta på grund, stora läckor och en panikslagen besättning. Ungefär så kan man beskriva läget i socialdemokratin när Stefan Löfven tog över som partiordförande, i januari 2012. Håkan Juholts yviga kaptenstid hade tagit partiet till nya bottennivåer i opinionen och skapat stora splittringar internt.

Löfvens uppgift var att samla partiet, och det gjorde han. Svetsarbakgrunden, anspråkslösheten, avsaknaden av karriärism och motvilligheten att åta sig uppdraget bidrog alla till att överbrygga den tillfälliga kris som Juholt var ett symptom på men inte orsaken till.

Under Löfvens ledning formulerade Socialdemokraterna en ny maktstrategi: att utplåna blockpolitiken. På ett sätt en märklig idé för den stora maktpolen i svensk politik, men samtidigt en som tycktes allt mer oundviklig.

ANNONS

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i kombination med S gradvisa nedgångar hade skapat en högermajoritet som inte på sikt tillät ett rött eller rödgrönt regeringsinnehav.

Inför valet 2014 kallade Stefan Löfven därför blockpolitiken fördummande (DN 24/6 -14). Det finns en ironi i att han blev och kunde sitta kvar som statsminister 2014 tack vare ett försök att bevara blockpolitiken. Efter valet 2014 släppte Alliansen fram de rödgröna, och när Löfvens första budget föll i riksdagen träffades decemberöverenskommelsen. Fyra år senare lyckades han till sist med sitt mål, att bryta upp blocken. Centerpartiet och Liberalerna lämnade Alliansen i och med januariavtalet.

Men kriserna tog inte slut för det. Ett nytt högerblock graviterade fram ur stoftet efter januariavtalet. Vänsterpartiet tänkte inte finna sig i att bli överspelade och hittade minsta gemensamma nämnare med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Poster ur budgeten bröts ur och till slut föll regeringen på försöken att införa fri hyressättning i nybyggda bostäder.

Det är på något sätt passande att Stefan Löfven avgår som partiordförande mitt i en cementkris och en uppblossande kärnkraftskris, eftersom hans regeringar i princip varit i perpetuell kris. Han har klarat sig igenom Saudikrisen, Transportstyrelseskandalen, flyktingkrisen, Romson/Kaplan-krisen. Han har regerat på en borgerlig budget (M/KD:s budget 2018) och på borgerlig politik (januariavtalet).

ANNONS

Man kan ha respekt för hans förmåga att samla sitt parti och att navigera alla dessa ständiga kriser. Men man måste undra om Stefan Löfvens kraft främst tycks ha gått till att överleva politiskt, snarare än att reformera.

Hans viktigaste vallöfte inför 2014 – att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 – summeras med att Sverige i dag har en av unionens högsta arbetslöshetssiffror. Såväl vårdköer som gängbrottslighet har fortsatt att växa under Löfvens regeringstid. Det är svårt att peka på något område där regeringen varit framgångsrik, men desto lättare att peka på misslyckanden.

Det gäller även Socialdemokraternas opinionssiffror. I augusti 2021 står S på 24,2 procent i opinionen, jämfört med 24,9 under Juholts tid. Den ständiga kris som Stefan Löfven seglat igenom lär fortsätta även efter att han lämnat skutan.

ANNONS