Under de första månaderna av coronapandemin har det varit de fysiska riskerna och effekterna av att smittas som varit i fokus. Så är det i hög grad fortfarande. Vi räknar döda och många människor som varit svårt sjuka och överlevt vittnar om att covid-19 är det absolut värsta de varit med om.
Den höga febern som inte går ned, utmattningen och andningssvårigheterna. Alla de långtgående åtgärder och restriktioner som ligger som en blöt filt över samhället syftar också till att minska smittspridningen, skydda riskgrupper och ge sjukvården möjlighet att ta hand om dem som behöver intensivvård utan att överbelastas helt.
Men allteftersom dagarna blivit veckor och månader varnas det nu för att coronakrisen även har andra allvarliga effekter på människors hälsa än de som är en direkt följd av själva viruset.
Vi människor är flockdjur. Vi behöver interagera med andra, och vi behöver fysisk närhet. Vid beröring frigörs signalsubstansen oxytocin i hjärnan som får oss att bli lugna och må bra. Oxytocin kan också lindra smärta och sänker halterna av stresshormon och högt blodtryck.
När många människor, inte minst äldre, nu i hög grad lever i social isolering är risken därför stor för en ökning av psykisk ohälsa. Likaså kan det bland yngre, som förlorar anhöriga, blir arbetslösa eller driver företag och lever under ständig stress över att gå i konkurs, skapas så mycket oro, rädsla och frustration att det leder till att man utvecklar depression eller panikångest.
Organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord, gick för en tid sedan ut och varnade för att coronakrisen kan leda till att fler människor tar sitt liv.
I Aftonbladet (5/4) skriver Rickard Bracken, generalsekreterare Suicide Zero, att ”erfarenhet från tidigare kriser visar att antalet självmord riskerar att stiga då fler plötsligt drabbas av livsomställningar som arbetslöshet, varsel, isolering och förlust av närstående”.
En aktuell rapport från CES, centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, som behandlar potentiella effekter på psykisk hälsa i befolkningen till följd av corona på kort och lång sikt, pekar på samma sak.
De skriver bland annat att social distansering och isolering kan öka risken för psykiatriska diagnoser och att man efter Sars-epidemin i Kina 2003 kunde se en stor ökning av posttraumatisk stress och depression hos människor som varit isolerade under en längre tid.
Såväl Suicide Zero som CES råder beslutsfattare att ta höjd för en ökad psykisk ohälsa i samhället. Regioner och kommuner bör agera skyndsamt och bland annat i ett tidigt skede identifiera riskgrupper, erbjuda behandling och förstärka det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa och självmord.
På sina håll har man redan gjort det. Men inte överallt. I vissa kommuner saknas till och med handlingsplaner för det självmordsförebyggande arbetet.
Men om all den ansträngning som läggs ned för att förhindra smittspridning inte ska vara förgäves måste vi se till att människor inte faller ned i en svart avgrund av ångest och oro. Vi måste inse och acceptera att hotet från covid-19 inte bara är fysiskt utan även psykiskt. Och på såväl individ- som myndighetsnivå ta ansvar för att psykisk ohälsa inte börjar spridas som ytterligare ett virus i samhället.
