"Normalt socialdemokratiska sympatisörer i socialt stabila, på intet sätt avvikande områden reagerar häftigt mot en negativ följd av fattigdom och misslyckad integration i deras grannområden”.
Detta är inte en analys av Socialdemokraternas väljartapp till Sverigedemokraterna de senaste åren, utan ett resonemang i S-tidskriften Tiden efter valet 2002, då SD hade tagit plats i Malmös kommunfullmäktige.
Genomslaget för analysen var begränsat. I stället kom Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Lars Stjernkvist, med sitt uttalande om att Folkpartiets förslag om språkkrav för medborgarskap “fiskade i grumliga vatten”, att sätta tonen för debatten.
När SD efter valet 2010 tog plats i riksdagen kom det dominerande perspektivet därför att handla om att partiet i sig var det stora samhällsproblemet – inte problemen kopplade till invandring och integration som väljarna noterat.
Analysen från 2002 års kommunalval i Malmö återges i SVT-journalisten Pontus Mattssons nya bok “In klampar Jimmie” (Carlssons). Det är en bok som med fördel kan läsas som en skildring av det senaste decenniet i svensk politik. Ingen fråga har nämligen präglat politiken lika mycket som den om hur övriga partier ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.
Stjernkvist ångrar i dag sitt uttalande om FP och beskriver i boken partiernas sätt att bemöta SD som "ett påtagligt misslyckade”. Den tidigare S-ledaren Mona Sahlin talar självkritiskt om hur S ägnade all sin vakna tid åt att diskutera SD som parti, medan man struntade i “Sverige utanför tullarna”.
Kent Persson, som var Moderaternas partisekreterare vid valet 2014, konstaterar samtidigt att både M och S "hade tjänat på att tidigare diskutera invandring utifrån både positiva och negativa aspekter”, men understryker hur debattklimatet gjorde de omöjligt. När M 2013 skulle tillsätta en migrationspolitisk arbetsgrupp beskrevs det av en ledande S-företrädare som "en födelsedagspresent till SD”.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) talar om hur SD:s inträde i riksdagen "skapade en motreaktion som blockerade en realistisk inställning till migration och effekterna av migrationen”. Politiken förvandlades till en tävling "om att vara det parti som stod längst ifrån SD”.
Trots denna typ av efterklokhet tycks det vara svårt att släppa besattheten vid SD. Regeringsbildningen efter senaste valet och januarisamarbetet är ett exempel på hur SD:s existens, snarare än viljan att lösa faktiska samhällsproblem, tillåts styra både Socialdemokraternas och borgerliga partiers agerande.
Coronapandemin, och SD:s relativa osynlighet i debatten om krisåtgärderna, har än en gång väckt förhoppningarna om att partiet skulle försvinna. Det bör nog ses som önsketänkande.
Oavsett vad andra partier gör lär Sverigedemokraterna fortsätta att vara en politisk kraft. Det måste både höger och vänster lära sig att leva med. Men framförallt försvinner varken utanförskap, bidragsberoende, gängkriminalitet eller otrygghet. Det är bara några av de verkliga samhällsproblem som fortfarande behöver lösas.
