Donald Trump meddelade i veckan som gick att man stryper sin finansiering av Världshälsoorganisationen (WHO). Utvecklingen är en logisk fortsättning på Trumps avståndstagande från multilateralism, där relationerna med alltifrån EU, till NATO och WTO misskrediteras och förlorar USA:s stöd och välvilja.
USA är hårdast drabbat i hela världen av coronaviruset, sett till antal döda. Och liksom på många håll i Europa beror det på politisk senfärdighet. Som ekonomen Anders Åslund noterar i den nya skriften "Trumps ekonomi och recession” (Frivärld) påbörjade östasiatiska länder effektiva åtgärder mot smittspridning i början av januari, medan det i väst dröjde till mitten av mars innan åtgärderna började sättas in.
Att USA vänder sig inåt är i coronavirusets spår inget unikt. Även inom EU har länder börjat bråka om bland annat handel med skyddsutrustning, samtidigt som solidariteten länderna emellan visat sig bedrövlig, något som i veckan gjort EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tvungen att be om ursäkt till Italien, virusets europeiska epicentrum.
Men att USA förvägrar WHO finansiell uppbackning mitt under pågående kris bådar även illa för såväl WHO som organisation som inför framtida kriser. Som Carl Bildts tidigare rådgivare Olof Ehrenkrona beskriver i SvD (15/4) är WHO:s nuvarande ledning redan tätt associerad med den kinesiska statsmakten – alltså den som initialt förnekade coronavirusets förekomst – och att USA som största finansiär stänger av tillskotten riskerar att fördjupa organisationens beroende av Kina.
Hur detta slutar är det förstås ingen som vet. Men hittills är det klart att de europeiska, såväl som de transatlantiska, mellanstatliga relationerna är sämre än på mycket länge. Och medan väst bråkar inbördes kan despoterna i Ryssland och Kina ta tillfället i akt att skönmåla och mörklägga obekväm coronastatistik och framställa sig som dem som klarat av att hantera virusets framfart.
Dessvärre kan vi heller inte ta för givet att relationerna återställs i takt med att pandemin svalnar av – dels pekar mycket på att Trump får fyra år till efter höstens val, och inget indikerar att nästkommande mandatperiod skulle präglas av ett annat förhållningssätt till omvärlden. Dessutom är EU:s interna förtroendeskada inget som kommer att läka över en natt.
Som Ehrenkrona skriver är Trump den värsta amerikanska presidenten som hänt den fria världen i efterkrigstid, och vi får bara hoppas att det amerikanska folket gör ett annat val i höst.
