Från Europaparlamentet hördes blandade reaktioner på förslaget att låta tyskan Ursula von der Leyen ta över EU-kommissionen.
På Twitter kallade den nederländske miljöpartisten Bas Eickhout förslaget för ett ”under bordet-avtal” och ”det sämsta av det gamla Europa”, samtidigt som han uppmanar parlamentarikerna att rösta emot.
Det är inte konstigt att en del av de som värnar ett mer demokratiskt EU skakar på huvudet åt nomineringen. EU:s fördrag ger vid handen att toppkandidaterna bör komma från Europaparlamentets maktbas. När outsidern von der Leyen nominerades efter ett långt rådsmöte var det därför en påminnelse för oss alla om medlemsländernas alltjämt stora makt.
Trots det borde von der Leyen välkomnas av Europas liberala krafter, liksom av Sverige. Kanske är hon som aristokrat och kompromisskandidat en symbol för det gamla Europa, men absolut ingen dilettant. Som dotter till en högt uppsatt EU-tjänsteman växte hon delvis upp i Bryssel och byter lika obehindrat språk till engelska som till franska. Det går heller inte att ignorera den starka symboliska kraften i att EU för första gången kan komma att ledas av en kvinna och inte en man.
Politiskt tillhör hon tyska kristdemokraternas moderata falang. Efter att först ha utbildat sig till läkare och arbetat som gynekolog blev hon 1999 partiaktiv i kristdemokratiska CDU på delstatsnivå i Niedersachsen. Sedan dess har hon intagit olika roller i den tyska förbundsregeringen, senast som försvarsminister.
I en tid när EU behöver satsa mer på gemensam militär förmåga för att möta det ryska hotet och komplettera USA är det helt rätt profil för en framtida kommissionsordförande. Som tysk försvarsminister har hon bidragit till att kraftigt rusta upp det nedgångna Bundeswehr med 30 procent i ökade anslag och har tidigare även inom ramen för EU:s försvarssamarbete varit drivande i att tillsammans med Frankrike ta fram ett nytt europeiskt stridsflygplan.
En annan styrka är att hon har stöd av såväl väst- som östeuropeiska länder. Det särskiljer henne från EPP:s Manfred Weber som saknade franskt stöd, och socialdemokraten Frans Timmermans som var omåttligt impopulär i Östeuropa. När relationen mellan öst och väst är så anspänd att den riskerar att lamslå EU:s arbete krävs en kandidat som kan ena snarare än att splittra unionen.
Just att von der Leyen talar flytande franska lär ha underlättat stödet i Paris. Det var inte heller Angela Merkel, utan president Emmanuel Macron, som först lade von der Leyens namn på bordet under rådsförhandlingarna i Bryssel. Det är såklart inte utan skäl. Vid sidan av stödet för en EU-armé hör socialpolitik till von der Leyens absoluta hjärtefrågor, som delas av den franska regeringen.
Det ser ut som att Macrons drag kommer att göra honom till Königmacher i striden om EU:s toppjobb. Inte minst för att han i utbyte av tyskarna får carte blanche till Europeiska centralbankens ordförandeskap, vilket lär gå till fransyskan Christine Lagarde.
För det krävs dock att Europaparlamentarikerna först kan svälja stoltheten till följd av att ha blivit åsidosatta och sätta Europas bästa framför sin egen prestige.
