Joakim Lamotte kallar sig själv för oberoende journalist men saluför ändå en verklighetsbeskrivning med syfte att locka till sig nya bidrag från sina följare.
Joakim Lamotte kallar sig själv för oberoende journalist men saluför ändå en verklighetsbeskrivning med syfte att locka till sig nya bidrag från sina följare. Bild: Kent Eng

Beskrivningen av verkligheten har blivit en kamp

Den verksamhet som Joakim Lamotte bedriver kan inte kallas för journalistik. Han är helt enkelt inte trovärdig.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

I dagens samhällsdebatt är det som att alla krigar om vilken verklighet vi befinner oss i. Det är också detta som är grunden för den ökande polarisering som vi upplever både i Sverige och internationellt. I detta sammanhang är det viktigt att slå ett slag för den oberoende journalistiken, den som faktiskt har till uppgift att ge en så sann bild av verkligheten som möjligt.

Den senaste tiden har det varit mycket uppmärksamhet kring opinionsbildaren Joakim Lamotte, inte minst efter hans uppmärksammade liverapportering från området Kronogården i Trollhättan i mitten av december. Kronogården har den senaste tiden drabbats av oroligheter och om detta skulle Lamotte på plats rapportera om. Men frågan är om han inte själv bidrog till att piska upp stämningen med sin så kallade journalistik.

ANNONS

Däremot är det helt förkastligt att Joakim Lamotte själv blev slagen och bestulen på sin kamerautrustning. Det är helt oacceptabelt oavsett vem det gäller.

Joakim Lamotte beskriver sig själv som oberoende journalist på sin Facebook-sida som har över 200 000 följare. Det är också på Facebook som han har sin plattform. Lamotte är framför allt uppmärksammad för sina inlägg om invandring, integration och sexualbrott.

Ett genomgående drag i Joakim Lamottes rapportering är ett alarmistiskt tonläge, ofta riktat mot människor med utländsk härkomst. Många av hans följare ger följaktligen också uttryck för en oförblommerad rasism och sprider både hat och hot omkring sig.

Det är tydligt att Joakim Lamotte saluför en verklighetsbeskrivning som är ämnad att locka till sig en viss sorts publik, som i sin tur uppmanas att swisha pengar till Lamotte så att han kan fortsätta sin verksamhet. Därför kan man med fog säga att Lamotte i första hand är ute efter att få in så kallade donationer via sitt Swishnummer som han ständigt publicerar för att på så sätt kunna finansiera sin verksamhet. Den oberoende journalistiken har med andra ord fått stå tillbaka.

Den som djupdyker i Lamottes inlägg finner en annan intressant slutsats, de handlar framför allt om honom själv.

ANNONS

På sajten Paragraf har Andreas Magnusson gjort en sammanställning över Joakim Lamottes inlägg under 2019, fram till den 7 december. Han konstaterar att av Lamottes 164 inlägg under det här året handlar inte mindre än 115 om honom själv, eller motsvarande 70 procent. De inlägg som handlar om journalistik är däremot i kraftig minoritet, runt 6 procent, skriver Magnusson.

Sammanställningen av inläggen från den så kallade oberoende journalisten Joakim Lamotte är alltså mycket talande, de handlar alltså till största delen om honom själv. Det är faktiskt inte journalistik.

Men det finns fler problem än så med Joakim Lamottes verksamhet, och den berör hans trovärdighet.

Att många av Joakim Lamottes följare sprider hat omkring sig har jag själv fått uppleva. I mars i år rapporterade Hallandsposten om oroligheter på Österledskolan i Oskarström. Det handlade om bråk och kränkningar på skolan, och att polisen gjort ett antal utryckningar.

Rapporteringen fångades upp av Joakim Lamotte som enligt egen uppgift hade talat med föräldrar till flickor som blivit utsatta för kränkningar. Jag skrev också en krönika om tidningens rapportering och konstaterade att uppgifterna om vad som hade hänt gick isär. Dock fanns det ett tydligt drag av rasism när vissa föräldrar pekade ut elever med utländsk bakgrund som orsaken till problemen.

ANNONS

Joakim Lamotte skrev ett inlägg om min krönika och hängde ut mig med bild och namn inför sina då över 190 000 följare med rubriken: ”Ledarskribent på Hallandsposten om tjejer som blir slagna och kallade svennehoror: Deras föräldrar är rasister.”

Problemet var att detta inte var sant. Lamotte hade lagt ord i min mun när han skrev sitt inlägg om mig. Det är förkastlig journalistik. Följden av detta blev att jag fick ta emot en stor mängd mejl och kommentarer med hat riktat mot mig från Joakim Lamottes följare. Detta är den verklighet som många journalister och opinionsbildare tvingas uppleva i dag.

Riktig journalistik handlar om att ge en så bred och allsidig beskrivning av verkligheten. Och att vara öppen för olika slutsatser i sin rapportering. Den verksamhet som Joakim Lamotte bedriver kan inte kallas för journalistik. Han är helt enkelt inte trovärdig.

Är det något som en journalist verkligen behöver så är det just förtroende från sin läsare oavsett vad man skildrar. Detta är själva innebörden av god journalistik.

När decenniet nu närmar sig sitt slut är det dags att blicka framåt och ta fasta på detta, sanningen är inte relativ, men det är där-emot lögnen som kan ha tusen och en olika uttryck. Därmed lär också beskrivningen av verkligheten fortsätta vara en kamp. I det sammanhanget behövs den oberoende journalistiken mer än någonsin.

ANNONS

LÄS MER:När en lögn sprids snabbare än sanningen

ANNONS