Det måste gå snabbt när en nyhet ska ut. Väntar man för länge är det ju, tekniskt sett, inte längre någon nyhet. Samtidigt måste fortfarande allt man förmedlar verkligen stämma. Annars är det inte heller en nyhet utan, ehuru ofrivillig, desinformation.
Förra väckan spreds en nyhet om en läcka vid Forsmarks kärnkraftverk i Uppland. Det rapporterades visserligen som ett ”misstänkt utsläpp” av kvävgas och det dementerades snabbt av Forsmarks presstjänst. Likväl figurerade alltså ”kärnkraftverk och ”utsläpp” i samma artikel där på torsdagskvällen.
Vad det egentligen handlade om var att ett begränsat utrymme, i anslutning till den andra reaktorns kontrollrum, som av brandsäkerhet ska hålla en låg syrenivå, uppmätte syrehalter strax under den avsedda nivån på drygt 15 procent, varpå ett automatiskt larm utlöstes.
Vad seriösa medier gör i ett sådant läge är att gå ut med snabba och utförliga rättelser. SVT beskriver också själva hela förloppet i en uppföljande artikel men menar att missförståndet varit tillräckligt för att skapa ett ”mediabrus”. Skadan verkar däremot i det här fallet varit ringa eller ingen.
Eftersom möjligheten idag finns att sprida nyheter omedelbart har naturligt nog också kraven på det omedelbara ökat. Att vara senare med en nyhet än konkurrenterna innebär att man kommer gå miste om värdefulla klick. Vad som möjligen kan vara en positiv trend är att tidningar har börjat mäta inte bara hur många som klickar på artiklarna utan också hur länge de sedan har artikeln uppe. Kvalité efterfrågas i lika hög grad som snabbhet.
I informationsdjungeln är det likväl alltid lätt att gå vilse. Ingen kan ha undgått det stora uppsvinget för så kallade ”fake news” de senaste åren. Åtminstone för själva begreppet. Det är klart att den moderna informationstekniken förenklar och effektiviserar spridningen, men desinformation har alltid förekommit.
Begreppet har däremot seglat upp som en stapelvara i den offentliga diskussionen. Det har däremot kommit att täcka en mäng olika fenomen, vilket är en del i vad som gör det så problematiskt. Från att ha syftat på sensationslysten skandaljournalistik, så definierade den dåvarande presidentkandidaten Donald Trump begreppet som i princip all media som rapporterade negativt om honom, framförallt etablerad sådan som CNN. Detta fick i sin tur en motreaktion i att felaktigheter från så kallad alternativmedia, och även från Trumps Vita Huset kom att betecknas som just ”fake news”.
Det finns alltså ett visst element av att den enes desinformation är den andres samhällsinformation. Något som givetvis är djupt splittrande.
I det rådande medieklimatet måste vi alltså dels skilja sant från falskt, men också oskyldiga misstag från uppsåtlig vilseledning. Obstinat självsäkerhet är här ett tydligt varningstecken.
Det verkliga kännetecknet för god journalistik kanske faktiskt inte är att aldrig ha fel, utan att alltid erkänna när man har haft det.
