I ett välfärdssamhälle värt namnet omfördelas resurser från dem som har mycket till dem som har större behov. Med sjukförsäkringar, pensioner och barnbidrag överförs pengar från de resursstarka till dem som för stunden behöver. Arbetslöshetsförsäkringen bygger på samma princip.
Syftet är att alla medborgare i ett välfärdssamhälle ska ges lika möjligheter till ett värdigt liv. Hur stor omfördelningen ska vara är en politisk fråga där vänster-högerskalan grovt räknat går från mycket till mindre omfördelning.
Det så kallade kommunala utjämningssystemet bygger på en liknande omfördelningsprincip där rika kommuner delar med sig till fattigare kommuner. Därav den skämtsamma benämningen Robin Hood-skatt.
Syftet är detsamma fast på kommunal nivå, att alla kommuner och landsting ska ha möjlighet att erbjuda en likvärdig service till sina invånare.
Hur utjämningssystemet ska se ut är en känslig fråga, varje förändring innebär nämligen att det skapas vinnare och förlorare. Ändå måste utjämningssystemet utvecklas i takt med att samhället förändras.
I början av veckan presenterades ett nytt förslag till den så kallade kostnadsutjämningen, den del av utjämningssystemet som fördelar pengar från kommuner och landsting med mindre behov till dem som har större behov.
På regeringens uppdrag har den tidigare vd:n för Sveriges Kommuner och Landsting, Håkan Sörman, utrett frågan och kommit fram till att dagens kostnadsutjämning är bra men att den behöver förstärkas ännu mer, framför allt ska kommuner i glesbygd och de som tagit emot många flyktingar få mer resurser.
Totalt omfördelas i dag cirka 10 miljarder kronor mellan kommunerna i kostnadsutjämning, och enligt Håkan Sörmans förslag ska denna summa öka till 12 miljarder. Det innebär att det finns ett antal vinnare och förlorare på det nya systemet.
Som HP rapporterar så kommer Halmstads kommun att behöva betala ytterligare 46 miljoner kronor per år, vilket motsvarar cirka 1 procent av den totala omsättningen. Det är en betydande extrautgift som kommuner får om förslaget blir verklighet.
Det finns också vinnare och till den skaran lär Hylte kommun räknas med tanke på att kommunen ligger i glesbygd och har tagit emot många nyanlända.
För Halmstads del lär givetvis en ny utgift på 46 miljoner kronor få tydliga effekter. Men sanningen är att det drabbar inte en fattig kommun. Halmstad har under en rad år haft stora ekonomiska överskott och dessutom lagt undan betydande summor i den så kallade resultatutjämningsreserven som ska användas när skatteintäkterna viker.
Tanken med resultatutjämningsreserven är att utjämna skillnader över tid så att pengar som blir över i goda tider kan användas när tiderna inte är så goda, det vill säga när skatteintäkterna minskar i en lågkonjunktur. Detta låter som en god tanke, men det finns också en baksida när sparandet går över styr.
I dagsläget ligger Halmstads reserv på cirka 630 miljoner kronor, pengar som väntar på att användas. Detta sker samtidigt som kommunen aviserat nedskärningar på bland annat gymnasieskolan och att Stadsbondgården hänger löst.
Frågan är om det är rimligt att lägga undan pengar för framtiden och samtidigt spara på skolan. Att återkommande varna för sämre tider, likt den tidigare kommunstyrelsens ordförande Carl Fredrik Graf (M) gjorde, ger fel fokus.
Det är inte för framtidens skull en kommun finns till, utan för dagens kommuninvånare. Då är det också den verksamheten som ska finansieras i första hand.
Det kommunala utjämningssystemet ska skapa rättvisa och likvärdiga förutsättningar mellan kommuner och är en bra princip för att hela Sverige ska kunna leva. Däremot är en omfördelning över tid inte att föredra.
Var tid har sina utmaningar och att Halmstad sparar i ladorna för framtiden när det finns utmaningar i dag är troligen inte bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Så en stilla uppmaning till det nya politiska styret i Halmstad, satsa på dagens kommunala verksamheter och lägg inte pengarna på hög. En bra skola i dag är sannerligen en satsning på framtiden.
