En gång hörde jag en historia om en general som fick som uppgift att hitta den dummaste i hela landet. Valet föll på en man som letade efter något han tappat. Han sökte under en gatlykta trots att han tappat pengarna långt därifrån. På frågan varför han inte letade där han tappat pengarna svarade mannen: Det är lättare att se i lampans sken.
På samma sätt famlar politikerna i blindo efter lösningar på klimatkrisen. Lösningen finns där utsläppen finns, inte i skenet av det guld som lockar till girighet istället för handling. I brist på politisk handlingskraft växer protesterna lavinartat. Bland annat i form av skolstrejk.
Är det rätt väg att gå? Det är inget lätt val vi tvingar på eleverna.
Jag satt nyligen och läste min sons skolarbete om klimatet som han gjorde i åttan. Det är tydligt att han redan då förstod klimatkrisens omfattning. Sannolikt bättre än de flesta vuxna gör än idag. Skolstrejken handlar om respekt för kunskap. Har man förstått krisen, då handlar inte om skolk, det handlar om sunt förnuft. Som vid en brand, man flyr. Bara den skillnaden att den här krisen är långsam och flykten blir en schemalagd strejk vid ett stadshus istället akut på skolgården.
Vi kanske kan förbjuda barnen att strejka, men vi kan inte förbjuda dem att fly.
Skolstrejken är ett växande fenomen skolorna får lära sig att leva med fram till att forskarna blåser av krisen. Jag brukar ibland uppmana mina barn att lyssna på mig medan jag säger till snällt. Och nu varnar jag oss alla:
Lyssna på barnen medan de snällt visar vad de vill. Vi vill väl inte reta upp tiotusentals unga människor i onödan? Låt oss istället hjälpas åt att ge barnen det hopp ingen ska behöva leva utan.