Att vara undersköterska/stödassisten har för oss varit ett jobb som är roligt och givande. Man har gått hem från jobbet med en glädje och lycka över att kunna hjälpa dem som behöver det.
Vi personal har kommit till jobbet utvilade och med vetskap om vilka kollegor vi jobbar med. Det boende har vetat vilka som ska komma till jobbet och det har gett trygghet och lugn, som i dag tyvärr inte finns då mindre personal ska täcka fler pass vilket gör att vi har fått jobba helt tvärtom mot vad vi har gjort tidigare. Detta har visat sig på de boende genom oro och personlighetsförändringar som tidigare inte funnits.
Vi har haft tid att återhämta oss både innan och efter en dag på jobbet. Vi har haft tid att gå till läkaren och handla, och har ett möte krockat med mitt arbete så har det alltid funnits en pigg och utvilad kollega som kunnat byta med mig eller täcka del av pass.
Att komma till sitt jobb och inte veta med vem eller vart man ska jobba. Om vi får jobba med våra kollegor som kan arbetet eller om vi ska behöva lotsa och ha ansvar över någon som inget vet. Eller om vi ska jobba på en avdelning vi aldrig varit på, för introduktion behövs inte för det är samma arbete som vi utför. Att vi inte känner någon eller hittar dit är tydligen inte viktigt. Bara vi jobbar.
Visst är det skönt att slippa jobba sena kvällar och sen kliva upp i ottan för att åka till jobbet, men att det skulle kosta att jobba sex av sju dagar. Det är varken bra för oss eller dem vi arbetar med. Alla goda skratt och trevliga samtalsämnen har nu bytts ut mot prat om stress och hur man inte alls är nöjd med detta arbetssätt, då det har satt käppar i hjulen och är svårare att få verksamheten att fungera.
De trevliga dagarna hemma med familjen med mys och aktiviteter har bytts ut mot stress och sömn för att orka och hinna med vardagen. Att hela tiden känna att man inte orkar eller är tillräcklig på jobbet och hemma, tär otroligt på psyket.
Nu är det inte roligt längre!
Frustrerad USKa