Vintern 2019–2020 har varit den varmaste jag upplevt under mina 67 år i Halland. Det känns som att varje månad har blivit minst en månad ”varmare” – februari har fått marstemperaturer, mars har fått apriltemperaturer och så vidare. Detta känns inte konstigt eftersom man upplevt dessa temperaturnivåer tidigare – det lömska är att de sker i ”fel” månad.
Den varmaste månaden juli blir ju också så att säga ”en månad varmare” men här har vi ingen varmare månad att referera till utan vi hamnar på, för oss, helt nya temperaturnivåer – tropiska närapå. Sommaren 2018 hade temperaturer kring 35 grader med långvarig torka ”missväxt” och många efterföljande skogsbränder. Detta har jag ej upplevt tidigare i mitt mannaminne.
Vintern i år har haft mycket få dagar med minusgrader, och snö har vi knappt sett här i vinter. Det har vid något enstaka tillfälle kommit någon centimeter snö som smält bort innan kvällen. HP:s utmärkta månadssammanställning av Halmstads väder visar för januari och februari att medeltemperaturen i år ligger mer än fem grader högre än den referensperiod 1961–1990 som man redovisar. Den globala medeltemperaturen har stigit drygt en grad sedan industrialismen och resandet tog fart.
Medeltemperaturen är dock inte jämnt fördelad över klotet utan temperaturhöjningen tycks vara högre närmare polerna vilket stämmer med den cirka fem grader varmare medeltemperaturen vi haft här i vinter. Dessutom har nordpolsisen sedan 1970-talet sommartid minskat med cirka 75 procent – både utbredningen och tjockleken har halverats.
Från min barndom kommer jag ihåg att havet ibland frös till, då tog föräldrarna med oss syskon till Steninge där vi åkte ut med spark och skridskor på isen och försökte fiska (jag har inget minne av att vi fick någon fisk). Numera fryser ju knappt insjöarna till. Sålunda upplever jag att de drygt 60 år jag kan överblicka tydligt visar att en klimatförändring har skett.
Med förhoppning om ”normalvarm” sommar 2020.
Nils-Erik Nilsson