Förmodligen måste man vara infödd svensk – vilket jag inte är – för att kunna förstå och tyst acceptera det som händer i svensk politik. Här blir partiledare som har förlorat väljarstöd, gått från robust andra till tredje största parti eller nätt och jämnt klarat riksdagsspärren förklarat vinnare. Det största partiet erkänner sig besegrat, trots att man har kunnat öka i väljarnas gunst.
Det parti som nu är näst störst – och störst i sitt politiska block – ska däremot inte ingå i en kommande regering, får jag höra. Man behöver dock inte ha någon spåkula för att veta att det just är detta parti som kommer att få igenom kärnfrågor i sin politik. Utan att samtidigt behöva ta ansvar för den!
Gissa om de kommer att öka ytterligare i nästa val? Vill vi inte det, så låt de i stället ta ansvar på riktigt, låt de utsättas för offentlig och journalistisk granskning. Och bort med den mediala voyeurism som har gynnat dem så länge. Tillåt inte att andra tvättar deras invandringsfientliga, nationalkonservativa och samtidigt neoliberala marknadstroende kläder.
Det här är inget jag tycker om eller har röstat för, men låt dem få statsministerposten – det är nog den enda vägen att politiskt bli av med dem.
Demokrat