Koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga men måste hejdas för att förhindra den katastrof vi med öppna ögon är på väg emot. Utsläppen av växthusgaser borde strypas direkt, men en halvering 2030 jämfört med 2020 skulle kunna hålla den globala medeltemperaturen under två grader. Tiden är alltså extremt begränsad.
Vi måste därför, utan dröjsmål och på alla områden, tänka om och tänka nytt. Utgå från vetenskapliga fakta och fysiska gränser. Kommunen, såväl politiker som invånare, spelar på samma planhalva och med samma regler.
Skog och jordbruk har avgörande effekter på klimat, mångfald och hälsa, markarealen är begränsad och tiden för handling osannolikt knapp. Det hjälper inte att i en detaljplan nedprioritera en viss sorts mark på en lista över områden att bebygga. Att exploatera skogsmark och jordbruksmark är inte försvarbart.
Men var ska vi bo? Ja, inte i översvämningshotade områden heller, i varje fall inte utan planlagda och finansierade anpassningsåtgärder, beslutade innan och inte långt in i planeringen eller i spekulation om framtida, statliga stöd. Klimatanpassning kräver mark, för översvämningsskydd, flyttning av hotad bebyggelse, ytor där vattnet vid översvämning får flöda fritt med mera.
Befintliga grönområden kan inte användas för vare sig nybyggnation eller klimatanpassning. De måste bevaras och utvidgas, särskilt i kommunens centrala delar.
Kommunen behöver öka sin markreserv för att själv kunna råda över markanvändandet.
Återstår redan hårdgjorda ytor i kommunen för i princip all fortsatt expansion. En omfattande inventering krävs, hela tiden med gällande grundförutsättning för ögonen – klimatskäl måste styra markanvändningen. Vi måste ta avstamp i framtiden. Hur svårt det än är och hur mycket det än kullkastar våra egna vanor och grundvärderingar. Allt annat är att missa målet.
Klimataktion Halmstad
genom
Anne-Marie Bruno