Joakim Broman på Liberala Nyhetsbyrån är åter ute och vevar sitt populistiska positiv. Förra gången fick alla Sveriges ekobönder (de är några tusen) veta att de var romantiker (20/1). Nu är det Sveriges miljölagar som står i centrum: ”Miljöbyråkratin hotar svensk basnäring”, skriver Broman (2/2). Den basnäring det handlar om är gruvindustrin, och Broman hävdar (med hänvisning till skribenten Adam Danieli) att ”inte en enda ny gruva öppnat i Sverige sedan miljöbalken började gälla 1999”.
Detta är fullständigt fel. Längre fram i ledaren nämner Broman Kaunis Iron i Pajala som driver Tapuligruvan. Där gavs tillståndet sommaren 2010 och gruvan öppnades strax därefter. Två andra gruvor, Blaiken och Svärtträsk, öppnade sommaren 2006. Detta är bara tre exempel som visar att Joakim Broman använder sig av vad en del vill benämna som ”alternativa fakta” men som rätteligen borde kallas lögner.
De nämnda gruvorna kan även tjäna som exempel på varför det är oerhört bra (och helt nödvändigt) att vi har mycket djupgående processer när det gäller nya gruvor. I alla tre fallen har nämligen miljön lidit stor skada och det är dessutom vi skattebetalare som får stå för kostnaderna.
Riksrevisionen har tagit fram uppgifter som visar att det i dag drivs gruvor utan att det finns pengar till städningen efteråt. Ett exempel är just Tapuligruvan i Pajala. När den första ägaren Northland Resources gick i konkurs redan efter fyra år, 2014, fanns det 29 miljoner kronor för att säkra miljön. Men det kommer att kosta minst 250 miljoner kronor att städa upp efter gruvan. Då har man sannolikt inte räknat med kostnaderna för att sanera ett mycket stort dammläckage som inträffade kort tid före konkursen, där förorenat slam svämmade ut över omgivande myrmarker.
Två andra exempel är de nu nedlagda gruvorna Blaiken och Svärtträsk, där statens utgifter kan uppgå till mellan 280 och 380 miljoner kronor.
Riksrevisionen anser också att de ekonomiska säkerheterna måste gälla under längre tid. I dag ansvarar gruvbolaget för avfallet i 30 år, men miljöriskerna finns kvar mycket längre än så.
Så nog finns det mycket goda skäl att syna varje gruvansökan ända in i sömmarna, men framför allt bör Joakim Broman hålla sig till sanningen och verkligheten!
Anders Wirdheim
Svar direkt
Anders Wirdheim har både rätt och fel i sin replik. Det stämmer att gruvan i Kaunisvaara fått sitt tillstånd efter att miljöbalken trädde i kraft, en felaktighet som fanns i den text jag hänvisade till och som jag borde ha uppmärksammat. (Det är dock värt att notera att Naturvårdsverket försökte dra tillbaka tillståndet efter att gruvan återöppnat under nytt ägande, något som nyligen avslogs i domstol.) Blaiken och Svärtträsk som Wirdheim nämner öppnade 2006, men poängen var att de fick sina tillstånd 2000 respektive 2002 och att stora delar av tillståndsprocesserna därför ägde rum innan miljöbalken började gälla 1999.
Till sakfrågan: jag håller med om att Sverige ska ha hårda miljökrav och att nya tillståndsansökningar ska synas ända in i sömmarna, något som även stod i min text. Men det måste naturligtvis vägas mot att det världen över skriks efter metaller som är nödvändiga i klimatomställningen.
Sverige har med rika mineral- och metalltillgångar ett ansvar, och det bör inte vara hart när omöjligt att öppna nya gruvor som bidrar till att lösa globala miljö- och klimatproblem.
Joakim Broman
Liberala Nyhetsbyrån