ni kom, stannade och beundrade mig.
Helt naken jag var, på min kropp inte ett löv
trots detta det kändes som att jag ändå dög.
Nu är allt över, jag tappat gnistan och fallit omkull
inte mitt fel för det är den senaste stormens skull.
Mitt gråa och torra skelett nu ligger så stilla
endast en hackspett på mig visst vill pilla.
Ni flanörer – kommer ni nu att sakna mig?
Sorry, sånt är livet och jag vilar i frid!
Lennart Jonsson