Vårens sista partiledardebatt i riksdagen har kommit och gått, och vän av ordning frågar sig om det politiska klimatet verkligen ska vara så här andefattigt resten av mandatperioden.
Politiker A säger en sak. Politiker B svarar genom att förvränga politiker A:s ord och ställer sedan frågor utifrån en åsikt som ingen har uttryckt, vilket politiker A ändå tvingas bemöta. Sedan svarar politiker A med samma mynt. Och vi andra har slutat lyssna redan efter första vändan.
I en tid då den här sortens fulargumentation verkar vara det nya heta för politiker och politiska tyckare tänkte jag passa på att presentera ett radikalt förslag: Våga tro gott om din politiska motståndare. Jo!
Lek med tanken! Kan det vara möjligt att Åsa Romson verkligen är djupt besjälad av uppgiften att ge Sverige en bättre miljöpolitik? Jan Björklunds engagemang i skolfrågorna kanske faktiskt beror på att han vill ge elever de bästa förutsättningarna? Den där lokala sossen eller moderaten du inte delar politisk hemvist med – måhända brinner hon verkligen för att göra just din stad till den bästa att bo i?
I en tid då den som ger sig in i den politiska debatten knappt kan säga ett pip utan att bli missförstådd, och då den svenska politikens huvudkombattanter verkar agera i nästintill vattentäta parallella tunnlar, med sedan länge låsta positioner (och bortslängda nycklar), är den här ståndpunkten möjligen lite hippieromantisk, eller godtrogen om ni så vill. Men försök!
Känner du till välvillighetsprincipen? Så som den beskrivs i filosofin, innebär välvillighetsprincipen att du i möjligaste mån ska försöka undvika onödiga missuppfattningar i en diskussion. Du ska lyssna till din motståndares argument. Du ska utgå ifrån att hen är rationell och påläst. Om ni sedan inte håller med varandra, ja då ska du åtminstone försöka tolka motståndarens argument så gott och så välvilligt du kan och försöka formulera dina egna argument utifrån denna tolkning. I slutändan tjänar det både dig, din motståndare och det politiska samtalet.
Ingen kan påstå att det här är ett enkelt tillvägagångssätt. Det visar inte minst mina empiriska övningar med en synnerligen frustrerad familj, men som metod för att föra den politiska sakfrågan framåt – och det är väl det som är vitsen med politisk debatt? – är principen nästintill oslagbar.
Det här betyder inte att vi alltid behöver vara överens. Inte om vägen framåt, inte ens om vilket målet är; vilket samhälle vi vill ha. Men tänk om vi kunde få en politisk debatt där så väl högerns som vänsterns idéer och argument kan få nötas mot varandra och slipas i goda diskussioner – utifrån en gemensam ambition att komma någonvart, vartsomhelst, tillsammans. Föra sakfrågorna framåt, är det inte det vi vill? Den som följde partiledardebatten i riksdagen skulle nästan kunna lockas att tro att ingen längre är intresserad.
Signerat
Moa Berglöf
Samhällsdebattör och fristående krönikör hos Liberala nyhetsbyrån