"Vårdpersonalen kan inte springa fortare för varje år."
"Vårdpersonalen kan inte springa fortare för varje år." Bild: Claudio Bresciani/TT

Välfärdens finansiering är ett dilemma

Välfärdstjänsterna kan inte öka sin produktivitet i någon större utsträckning utan att kvaliteten påverkas. Det skriver kulturarbetare Peter Skoog från Halmstad.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Återigen sköljer en våg av besparingar över landets kommuner. Hur är det möjligt att vi, trots att vi är rikare än någonsin, tycks få allt svårare att säkra en god välfärd?

I vår del av världen har vi blivit så rika att vi konsumerar som om vi hade fyra jordklot att tillgå. Det råder alltså knappast brist på ekonomiska resurser. Om ekonomisk tillväxt vore lösningen, borde välfärdens finansieringsproblem redan ha upphört, med tanke på att BNP per capita fördubblats på drygt en generation.

Dessutom visar den ekologiska forskningen att evig konsumtionstillväxt på en ändlig planet av allt att döma är en omöjlighet.

ANNONS

Att den offentliga sektorn ”alltid” saknar pengar har att göra med det så kallade tjänstedilemmat. Näringslivet domineras av verksamheter som ständigt kan rationalisera bort arbetskraft genom effektiviseringar och ny teknik. Detta ger utrymme för inkomstökningar som i sin tur leder till ökad konsumtion och därmed ekonomisk tillväxt.

Den offentliga sektorn däremot, domineras av verksamheter där produktionsvärdet utgörs av just mänsklig arbetskraft. Det krävs till exempel i stort sett samma lärarinsats i dag som för 30 år sedan för att lära en elev matematik. Vårdpersonalen kan inte springa fortare för varje år.

Välfärdstjänsterna kan med andra ord inte öka sin produktivitet i någon större utsträckning utan att kvaliteten påverkas. Detta gäller för övrigt också för till exempel stora delar av kultursektorn. Att sjukvården delvis är en högteknologisk verksamhet, innebär ironiskt nog snarare en ökad belastning på vårdapparaten. Ju mer läkarvetenskapen kan göra, desto större efterfrågan.

De ökade skatteintäkter som den ekonomiska tillväxten ger, går i stort sett åt för att täcka ökade lönekostnader. I rapporten ”Hur vi kan leva hållbart 2030” av Christer Sanne, tidigare docent vid KTH, diskuteras tjänstedilemmat mer ingående.

Där återges statistik publicerad av Långtidsutredningen, som visar att den offentliga konsumtionen per capita sedan 1980-talet haft en betydligt lägre tillväxttakt än den privata och att denna utveckling förväntas fortgå. Med den rådande politiska diskursen talar inget för att de offentligt finansierade verksamheterna kommer att få bättre ekonomiska villkor i realiteten, trots löften om motsatsen.

ANNONS

Välfärdens framtida finansiering handlar alltså om betydligt mer än prioriteringar i en årsbudget.

Hur kan vi säkra jobb och välfärd i en ekonomi som inte nödvändigtvis växer? Hur kan vi förskjuta den ekonomiska aktiviteten, från sådant vi inte behöver till det som är nödvändigt för ett välmående samhälle?

Sådana frågor borde stå överst på dagordningen bland politiker och alla andra som har inflytande över samhällsutvecklingen.

Peter Skoog

kulturarbetare och fri debattör

ANNONS