Äldreboenden för tillsyn och omsorg av äldre har under efterkrigstiden varit en källa till debatt och kontroverser. Från början fanns endast så kallade ålderdomshem. På 1950-talet kom hemtjänsten och på 1970-talet servicehusen. I dessa hade de boende egna fullvärdiga lägenheter med hyreskontakt och för samvaro fanns det gemensamhetslokaler. Ålderdomshemmen skulle försvinna, enligt den då socialdemokratiska regeringen, och alla äldre skulle bo kvar hemma eller i servicehus och där få hemtjänst och hemsjukvård i mån av behov.
Motståndarna menade att alla vårdbehövande äldre varken kunde eller ville bo hemma i en egen lägenhet. Resultatet blev till slut att ålderdomshemmen skulle finnas kvar och de kom tillsammans med servicehus och sjukhem att inkluderas i begreppet ”särskilt boende” i samband med Ädelreformen 1992.
Sedan dess har det skett en drastisk minskning av platser i särskilda boenden och bristen är nu uppenbar. Kommuner har funnit det billigare med hemtjänst och inte minst har de skyfflat över arbetsinsatser på anhörigvårdare. Servicehusen har avvecklats eftersom de visade sig mindre lämpade vid höga omsorgsnivåer.
Gertrud Sigurdsen var socialminister på 1980-talet och då en företrädare för socialdemokratins hemmaboendeideologi. År 2013 skrev hon en debattartikel i Dagens Nyheter (18/10), där det hette att hon tvångsvårdades i hemmet. Hon var då 90 år, sjuklig och otrygg och hade förgäves sökt komma in på ett särskilt boende. Artikeln fick stor uppmärksamhet och är ett talande exempel på kritiken mot neddragningarna.
En ny boendeform infördes, trygghetsboenden. Dessa är en del av bostadsmarknaden. Här skall det finnas gemensamhetslokaler och någon form av personal under några timmar varje dag. Hemtjänst och hemsjukvård fungerar som i vanligt boende.
Den senaste innovationen är biståndsbedömt trygghetsboende. Reformen trädde i kraft förra året. Här kan vi lära oss något från servicehusen. De boende kommer gradvis att få försämrade funktioner.
De som får biståndsbedömt trygghetsboende torde inte sällan ha fått avslag på plats i särskilda boenden och det kommer att röra sig om äldre med diverse funktionsnedsättningar. Långsiktigt kan vi förvänta oss att biståndsbedömda trygghetsboenden blir ineffektiva och dyra som vård- och omsorgsboenden.
I stället borde staten satsa mer på särskilda boenden. En möjlighet är att ge alla över exempelvis 85 eller 90 års ålder rättighet att välja ett särskilt boende. Den stora fördelen kan bli att kommunerna skulle få en press på sig att utvidga antalet platser i särskilda boenden, samtidigt som staten givetvis skall bidra till finansieringen.
Per Gunnar Edebalk
professor, Socialhögskolan
Lunds universitet