Just nu pågår det stora klimatmötet i Sharm el-Sheikh (COP27) dit världens ledare beger sig för att berätta vad man gör för att minska klimatutsläppen och uppnå målen i Parisavtalet. Vid tidigare möten har Sverige alltid varit en nation med höga ambitioner som försökt gå före och visa vägen. Denna gång är det precis tvärtom.
Sedan den nya regeringen tillträdde har vi sett hur svensk klimatpolitik monterats ner steg för steg. Den nya miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari (L) har fått använda sig av Orwellskt nyspråk när hon gång på gång påstått att Sverige står fast vid Parisavtalet, men samtidigt lagt fram en politik som går i rakt motsatt riktning.
Ett av Sveriges viktigaste bidrag till att minska utsläppen av växthusgaser har varit reduktionsplikten på bensin och diesel. Den har regeringen beslutat att minimera från och med 2024, vilket enligt Energimyndigheten kommer öka Sveriges klimatutsläpp med sex miljoner ton koldioxid. Det motsvarar ungefär 10 procent av Sveriges samlade klimatutsläpp.
Regeringen har även beslutat att omgående (!) skrota det svenska bonussystemet för miljöbilar vilket varit en viktig del i omställningen mot en fossilfri fordonspark. Detta slår naturligtvis rakt in i människors hushållsekonomi när kalkylen man gjort för ett bilinköp totalt förändras från en dag till nästa. Konsekvensen blir tyvärr att färre personer kommer att välja en miljöbil trots klimatläget.
Samtidigt skrotar man det förslag till nytt reseavdrag som sex av sju partier i riksdagen var överens om så sent som i somras. Själva poängen med det nya reseavdraget var att det skulle baseras på avstånd i stället för färdsätt. Det nya systemet skulle göra det betydligt mer gynnsamt för boende på lands- och glesbygd samtidigt som det skulle bli mer gynnsamt för den som åker kollektivt jämfört med i dag. Det skulle alltså flytta pengar från den som i onödan åker bil i storstadsområdena till den som av nödvändighet åker bil på landsbygden, men så blev det alltså inte.
Det regeringen i stället ser som lösningen och svaret på alla klimatfrågor är utbyggd kärnkraft. Ska vi klara klimatomställningen är det ingen tvekan om att vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen med alla fossilfria energikällor, men det som händer nu är att regeringen lägger enorma summor pengar på statliga kreditgarantier för kärnkraften samtidigt som man försämrar villkoren för vindkraften. Det är ingen smart politik att försvåra den pågående utbyggnaden av svensk elförsörjning i hopp om att ny kärnkraft ska etablera sig i en oviss framtid.
Hur kommer det sig då att Sveriges nya regering inte tar klimatfrågan på allvar? Svaret på den frågan kunde skönjas i det uttalande som Sverigedemokraternas klimatpolitiska fixstjärna Elsa Widding gjorde i riksdagen den 19 oktober: ”Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd”. Även om det därefter gjorts lite lama försök från regeringsföreträdare att ta avstånd från hennes uttalande framstod det för alla andra som väldigt tydligt varifrån regeringen hämtat inspirationen till sin nya klimatpolitik.
Visst menar regeringen att det ska jobbas med klimatet även i fortsättningen, men det ska huvudsakligen göras av någon annan, någon annanstans, någon annan gång. När Sverige borde ta på sig ledartröjan i klimatarbetet, gå före och visa vägen framåt, så väljer regeringen att falla bak i ledet, dra ner på takten och låta andra ta ansvaret för vår tids stora ödesfråga. Så kan vi inte ha det!
Christofer Bergenblock (C)
riksdagsledamot, Halland