Södra skogsägarna skriver om ett skogsbruk utövat av familjer som jobbar hårt med sin välvårdade skogsegendom. Detta stämmer i många fall. Verkligheten ser dock ofta annorlunda ut. Skogsbruket har utmaningar som det inte klarar av. Berättelsen behöver kompletteras.
Skogsbiobränsle är inte en självklar lösning av klimatfrågan. Det avverkade kommer högst i 30 procent att långlagras som timmer, resten bränns upp som papper och biobränsle och blir koldioxid. Mängden kol från en avverkning bör ersättas om kolekvationen ska gå ihop.
Efter kalhuggning läcker marken mycket kol i ett par decennier. Växande skog måste ta upp denna mängd kol och i tillägg den del från avverkad skog som inte används som timmer utan bränts upp. Detta tar minst 80 år i södra delarna av landet. Skog som fått stå kvar i 100 år nettobinder kol. Så länge får inte skogen stå. I stället avverkas den efter cirka 70 år i Sydsverige.
Utdikade marker och torvmark är en stor kolläcka som ökat i omfattning numera. Skogsmarken ger ifrån sig klimatgaser i nivå med övriga utsläpp tillsammans. Ett problem som ej nämns i klimatbudgeten.
Förlust av biologisk mångfald i skogarna är ett stort miljöproblem. Detta gör oss sårbara för de påfrestningar som miljön står inför. Det handlar om förlust av pollinerare, fröspridare, arter som kontrollerar skadeinsekter och minskad svampmycel i marken, som har en fundamentalt för skogstillväxt på sikt.
Vad som behövs är ett miljöanpassat skogsbruk och ett biotopskydd av värdefulla miljöer som är värt namnet. I stället för fleråldrig blandskog med rik flora och fauna, ser vi snart enbart monokulturer med artfattigdom, sårbara för angrepp av skadeinsekter och stormar.
Det är upprörande att skogsägarorganisationer och Centern stoppat att uppgifter om rödlistade arter nu görs tillgängliga. Certifiering kräver att man inte avverkar där dessa arter förekommer. Man vill mörka artdata för att avverka i fred utan tillräcklig hänsyn.
När EU och regeringen vill att artskyddet förstärks väcker detta protester. Intresset för att skydda mångfalden är tyvärr bristfälligt hos många skogsägare. De tar inte det egenansvar för naturvården som skogsvårdslagen lagt på dem.
Kalhuggning, hyggesberedning och totalavlägsnande av hyggesrester utarmar på sikt skogsmarken, minskar mångfald och har allvarliga klimatkonsekvenser. Man kan genom selektiv avverkning skapa fleråldrig blandskog. De små urskogsresterna får inte röras.
Man måste ta minskad biologisk mångfald på allvar och undvika åtgärder som ökar utsläppen av klimatgaser. Först kanske dyrt, på sikt nödvändigt. Staten bör kompensera skogsägare för ett bruk som binder kol och bevarar artmångfald. Skogen är ju en oändligt värdefull resurs. Ansvar och kostnader måste delas mellan skogsägare och samhället.
Samarbete kring vårt skogsbruk är nödvändigt.
Inte skönmålning från företrädare för skogsbruket. De måste vara öppna för en bred diskussion hur skogsbrukets miljöproblem ska kunna hanteras bättre
Nils Werner
Halmstad
Svar på ”Säg ja till skogens möjligheter” av Lena Ek och Paul Christensson från Södra Skogsägarna.