Flygbranschen är i fritt fall trots alla miljarder i stöd. Ändå fortsätter Halmstads politiker år efter år att pumpa in miljontals kronor i flygplatsen. Nu 25 miljoner kronor, det högsta beloppet någonsin.
Här i Halmstad subventionerade de kommunala hyresgästerna flygplatsen med 1 800 kronor per lägenhet 2019. Samtidigt är det knappast dem som bor i lägenhet som flyger mest. Eller hur? Men hur går det till när hyrorna år efter år blir till flygbidrag, samtidigt som HFAB har som policy att minska sina utsläpp? Lite kreativ bokföring bland styrande politiker kanske?
HFAB, som är Halmstads kommunala fastighetsbolag, är dotterbolag till Halmstad Rådhus AB, som tog vinsten från HFAB och gav till flygplatsen. Vad tycker hyresgästerna om det upplägget? Hade inte fastighetsunderhåll eller återbäring till hyresgästerna i de höga energiprisernas spår varit mer rättvist?
Förlåt min okunnighet, men är det inte rimligt att dem som flyger betalar sina egna biljetter, om det nu tvunget ska flygas?
För vi behöver säga nej till onödiga utsläpp. Det betyder att vi får invänta utvecklingen och välja andra mer hållbara sätt att resa än flyget. Och vi ska absolut inte subventionera flyget. Varken med skattebetalarnas eller hyresgästernas pengar.
Utsläppen från vårt svenska flygande uppgår till ett ton koldioxid per svensk och år enligt Naturvårdsverket som också skriver: Parisavtalets mål är att begränsa jordens temperaturökning till långt under två grader, med sikte på 1,5 grad. För att uppnå målet behöver de globala utsläppen minska till så långt under två ton per person till år 2050.
Det betyder, hur obekväm tanken än är, att vi behöver banta ner flyget till ett minimum av samhällsviktiga tjänster fram till att teknisk utveckling gör flygandet försvarbart.
De senaste fem åren har kommunen pumpat i in över 100 miljoner kronor i flygets fossilfrossande verksamhet. Eller 10 000 kronor per HFAB-lägenhet om vi ska prata om vem som betalar. Detta i en tid då FN:s generalsekreterare António Guterres säger: ”Världen går i sömnen in i klimatkatastrofen.”
Allvaret i uttalandet är svårt att missta sig på.
Det handlar om liv och död. Och om moral och etik, att ta ansvar för något bortom det egenintresse som en gång fick dagens politiker att engagera sig. Och jag tror att många av dagens politiker borde fråga sig själva om de vill medverka till det stålbad klimatkrisen kräver av dem?
Är ni beredda att prioritera naturen och klimatet i varje enskild fråga? Eller går ni i sömnen? I så fall är det dags att kliva av nu.
Vi befinner oss i kris, och det kräver krismedvetna politiker. Det innebär bland annat att sluta subventionera utsläpp och börja skapa den framtid som ska trygga livet för våra barn och deras barn den dag vi inte längre finns där för dem. För det är vad politiken måste handla om. I varje beslut.
Palle Nielsen
Knäred, miljödebattör