Mimmie Björnsdotter Grönkvist skrev förtjänstfullt en ledare den 23 juni i HP under rubriken ”Humaniorans status skadar bildningsidealet”.
Hennes ena utgångspunkt är att ett sjunkande antal studenter lockas studera humaniora vid våra universitet. Det är oklart vad som driver denna utveckling. En möjlig orsak har ansetts vara ”utbildning till arbetslöshet”. Hennes andra utgångspunkt är en aktuell forskningsrapport ”Humanistisk kunskap och kompetens” av Isak Hammar från Lunds universitet.
Hammar och kolleger presenterade rapporten på SvD Debatt den 6 juni. De vill under rubriken ”Underskatta inte bildningens betydelse” framföra en mindre dyster bild av humanioras tillstånd. Deras argumentation är onekligen tilltalande. De redovisar att nästan nio av tio studenter fått arbete kort tid efter avslutade studier. Utöver nyttan av sin utbildning i arbetslivet beskriver tre av fyra studenter att ”deras studier var tongivande i deras roll som samhällsmedborgare, exempelvis i kommunikation, tolkning, analys, kritisk reflektion liksom i förhållande till kunskap mer generellt.” Författarna menar att en ökad insikt om dessa effekter skulle gagna såväl samhällslivet som humanioras status vid universiteten.
Hammars rapport består av två delar. Den första bygger på data insamlade med frågeformulär som 2019 skickades till 10 498 före detta studenter för att undersöka deras uppfattning om värdet och nyttan av studier i humaniora vid Lunds universitetet. Sammanlagt besvarade 19 procent enkäten. Bland dessa hade 1047 genomfört en godkänd grundkurs, 636 hade gjort kandidatexamen och 518 en magisterexamen. Rapportens andra del består av 39 intervjuer med ett representativt urval av personer som besvarat enkäten.
Rapporten tycks vara unik i sitt sammanhang. Den beskriver ett mycket stort antal intressanta samband mellan studenternas individuella bakgrundsfaktorer och ”utfallsmåtten” i form av svaren på de 75 enkätfrågorna. Därtill kommer informationen från intervjuerna.
Den springande punkten är emellertid det mycket stora bortfallet på 81 procent och avsaknad av en egentlig bortfallsanalys. Rapporten måste läsas mot den bakgrunden och innebär tyvärr att det är osäkert om resultaten är representativa för hela studiegruppen. Detta problem har inte getts någon framträdande plats i rapporten, men behöver heller inte betyda att rapporten avsiktligt bagatelliserar grundläggande krav vid tolkning av empiriska data.
HP:s ledarskribent diskuterar heller inte den omständigheten utan tar framför allt fasta på att de ekonomiska anslagen till humaniora är väsentligt lägre än till natur/teknik. Det finns säkert en poäng att se över finansieringen. Men kanske är medelfördelningen inte hela sanningen bakom utbildningars status och attraktionskraft.
Humaniora har en omistlig plats vid universitet. Även om akademin ska spela en fri och ledande roll, måste man också kunna kritiskt pröva om kursutbudet och ”kunskapsproduktionen” inom till exempel humaniora motsvarar de värden och den nytta som gagnar samhället och medborgarna. Den akademiska forskningens frihet kan dessutom begränsas av ideologisk och politisk påverkan.
Det pågår i vårt land en debatt om ”postmodernism” och i dess efterföljda förändringar i normkritisk anda inom akademi, kulturliv, skola och förvaltning. Särskilt betydelsefull tycks dess påverkan vara på forskningsmetod och kunskapssyn inom humaniora. Dessa förändringar är värda större offentlig uppmärksamhet.
Halmstad är en stad med Högskola, som beskrivs som ett av de tre ”nav” vid sidan om Försvarsmakten och sjukhuset, som kommunens långtidsplan 2050 bygger sina prognoser kring. Det skulle därför vara intressant att få insikt i hur Högskolan förhåller sig till olika bildningsideal. Vilket ansvar känner företrädare för Högskolan att informera och diskutera med befolkningen i Halland om humanioras betydelse för utvecklingen av samhällslivet i vår landsända?
Per Herrström