”Det fanns ingen läkartid förrän om fyra veckor och akuttiderna var slut. Då bad dom mig ringa i morgon. Ska jag behöva sätta mig på akuten?”
Så otillgänglig upplever många primärvården i dag, och det har blivit allt svårare att få träffa läkare. Grundorsaken är att primärvård sedan länge varit kraftigt underfinansierad, vilket bland annat skapar problem med rekrytering av personal. När arbetsuppgifter sväller över alla gränser går man ner i arbetstid eller säger upp sig. Ansvaret på kvarvarande personal ökar och en ond cirkel har uppstått.
Sveriges Television genomförde nyligen en enkätstudie till 200 allmänläkare där det visade sig att drygt hälften var missnöjda med sin arbetssituation. En av fyra uppgav att de troligen kommer att lämna primärvården inom fem år. Mer än hälften jobbade deltid, till stor del på grund av hög arbetsbörda. Även halländska allmänläkare är hårt belastade. Enligt en enkät i höstas funderar mer än en tredjedel på att minska sin arbetstid eller sluta på grund av hög arbetsbelastning (HP 29/4).
Vad har hänt? Många patienter som på 1990-talet utreddes och behandlades på våra sjukhus vårdas i dag i primärvård och kommun, vilket i och för sig är positivt, inte minst för patienterna. Antalet vårdplatser i landet har minskat kraftigt och Halland har i dag landets lägsta antal vårdplatser per invånare (SvD 5/4), något som yngre sjukhusläkare anser ohållbart. Samtidigt har det lett till överbelastning av en primärvård utan tillräckliga resurser. Och när primärvården sviktar blir den svår att nå för patienter, samtidigt som sjukhusläkarna inte har allmänläkare att kommunicera med.
När det saknas allmänläkare tvingas regionerna anställa stafettläkare med varierande resultat men arbetsbördan har trots detta fortsatt att öka. Bilden av svensk primärvård med hög stressnivå och trötta läkare lockar inte nyexaminerade läkare. Det säger sig självt att de undviker primärvården och söker sig till andra jobb, till exempel stafett- och sjukhusläkare.
De stora förlorarna är dock inte läkare, utan de patienter som inte har tillgång till en läkare de känner namnet på, som finns tillgänglig på vårdcentralen och som är lätt att nå. De flesta invånare har faktiskt aldrig fått en chans att uppleva detta.
Men det går att vända utvecklingen. Det krävs att politiker har modet att ta ett genomgripande beslut som ger alla invånare tillgång till fast vårdgivare, en person som oftast är en allmänläkare som har det medicinska ansvaret för vårdcentralsteamet och för ett visst antal invånare. Att lista sig på en vårdcentral hjälper inte. Ett hus tar inget ansvar.
Endast om en allmänläkares lista begränsas till ett visst antal invånare blir arbetsbördan rimlig och först då kan de ta fullt ansvar för sina patienter. Det skulle locka nyblivna läkare, stafettläkare och kanske en och annan sjukhusläkare att börja arbeta i primärvården. De allmänläkare som tillkom under husläkarreformen på 1990-talet är ett talande exempel.
Med tillräckliga resurser och tillräckligt många allmänläkare skulle framtiden te sig ljus för invånarna i Halland:
”Jag har valt en doktor på vårdcentralen som heter Sara. Hon känner mig och har koll på alla mina sjukhusbesök. När jag hade ont i magen en gång fick jag träffa henne dagen efter.”
Gösta Eliasson
ordförande Svensk förening för allmänmedicin i Halland