Hur är det att leva som pensionär i dagens Sverige? Ja, svaret på den frågan har säkert många bottnar men en grundläggande fråga är om samhället i tillräcklig utsträckning tar till vara den resurs som det samlade pensionärskollektivet utgör.
Utgångspunkten bör vara hur övergången från arbetslivet till pensionärstillvaron gestaltar sig och vilka svårigheter man möter. Minskade inkomster betyder för många större eller mindre omställningar i livsföring för att klara ekonomin. Saknaden efter det sociala nätverk som arbetsplatsen utgjorde innebär för en del ett steg in i ensamhet och isolering.
Andra känner sig ”förbrukade” och mår psykiskt dåligt vilket kan leda till följdsjukdomar som i sin tur kräver samhällsinsatser. Med stigande ålder följer också att en i ett förhållande avlider och den andra partnern blir ensam. Konsekvenserna av ett dödsfall blir att pensionären får klara sig på en pension.
Ensamtillvaron ökar också risken att tappa sociala kontakter. Dessa och andra problem som kan uppstå i samband med omställningen innebär naturligtvis inte att pensionärslivet generellt sett är törnbestrött. Många pensionärer har ett rikt liv och är väl förberedda ekonomiskt vid en minskning av inkomsten.
De kan även ha ett aktivt liv och ett brett socialt nätverk. Vissa pensionärer kan och vill fortsätta att vara verksamma inom arbetslivet efter uppnådd pensionsålder. Andra måste sluta sitt arbetsliv innan den stipulerade pensionsåldern på grund av sjukdom med mera.
Den fråga vi mot den här bakgrunden då bör ställa är i vilken utsträckning och inom vilka delar samhället kan medverka till en bra övergång från arbetslivet. Det borde vara rimligt att utgå från att en person som känner sig behövd och uppskattad mår bättre. Mår man psykiskt bra påverkar detta ofta också det fysiska välbefinnandet. Därmed blir belastningen på sjukvården sannolikt mindre även om detta naturligtvis är svårt att mäta.
• Skapa tillfällen att aktivera pensionärer inom skolor, förskolor, sjukhus, äldreboenden, föreningar, företag med flera platser inom samhällsgemenskapen.
• Utgångspunkten ska förstås vara frivilliga insatser. Med arbetsuppgifter/sysselsättningar som kan kännas stimulerande för pensionären men som dock inte får inskränka på den fasta arbetstagardelen. Här finns säkert en hel del att hämta och ge till personer som för sitt välbefinnande behöver ha ett socialt kontaktnät och liv. På goda grunder kan man nog utgå från att en sådan extra resurs också skulle bli uppskattad på de ställen där personerna ifråga erbjuds att vara verksamma. Det kan också bli en uppskattad tillgång mellan olika generationer.
• Hur tidsmässigt omfattande dessa samhällstjänster ska vara kan givetvis diskuteras. En riktpunkt skulle kunna vara upp till 5 timmar i veckan. Det får aldrig bli så att pensionären ska känna sig som en arbetstagare som måste prestera vissa resultat, utan att man är just en samhällsresurs, ett mervärde på arbetsmarknaden.
• Vilken ersättning är möjlig och rimlig för denna typ av sysselsättning? Vad skulle ersättningen kosta samhället? Skulle samhället även kunna ”räkna in en vinst” på dessa sysselsättningar – vinst i bemärkelsen att berörda pensionärer mår bättre, ohälsotalen förbättras och belastningen på andra samhällsfunktioner minskar?
Många har och kommer att få en minskad pension framöver. Även mot den bakgrunden skulle den ersättning det här är fråga om kunna bidra till ett rikare och mera meningsfullt pensionärsliv.
• Ersättningsnivån får inte uppfattas som och jämföras med en normal arbetslön. Skulle den grovt kunna uppskattas till någonstans mellan 40-50 kronor per timme? En övre gräns bör övervägas liksom att ersättningen bör vara skattebefriad. En smidig administration kring systemet bör också vara en förutsättning. Med 5 timmar i veckan och 40 kronor per timme. skulle det betyda ett tillskott på 800 kronor i månaden. Ersättningen får på inget sätt påverka den stipulerade pensionen eller andra ersättningar.
Vår slutsats är att det blir en samhällsvinst att få människor i hög ålder att må bättre och belasta olika samhällsfunktioner mindre.
Thord Paulsson
tidigare trafiksäkerhetshandläggare – 40 år i statlig tjänst
Bengt Silfverstrand
tidigare riksdagsledamot (S)