Slutreplik på debattartikeln ”Vi kan inte kompromissa bort vår rätt”, den 8/2.
Statliga och oberoende medlare har erbjudit Hamnarbetarförbundet samma kollektivavtal som deras kollegor i Transportarbetareförbundet har med Sveriges hamnar. Hamnarbetarna valde att tacka nej till detta, trots att budet hade gett dem de fackliga rättigheter som de efterfrågar.
I stället tar de till strejkvapnet och riktar det mot industrins företag som är beroende av att lossning och lastning fungerar klanderfritt i hamnarna. I en debattartikel säger sig Hamnarbetarförbundets ordförande Eskil Rönér måna om landets industri, import och export. Detta uttalande går stick i stäv med förbundets agerande.
Industrin är tillväxtmotorn i svensk ekonomi och sysselsätter närmare en miljon personer. Svensk basindustri är unik när det gäller indirekt sysselsättning: för varje jobb i basindustrin skapas två nya jobb i andra branscher.
Vi finns på bruksorterna, där vi oftast är den enskilt största arbetsgivaren och vi bidrar till jobb och välfärd för ett stort antal personer. Att ett förbund, vid sidan av LO, som påstår sig värna om svensk industri, väljer att rikta sina konfliktåtgärder mot industrins företag är därför inte trovärdigt.
På svensk arbetsmarknad tar parterna ansvar. Den svenska modellen har skapat ordning och reda, förutsägbarhet och bidragit till positiva effekter på ekonomin. Sverige ska vara ett stabilt land att investera i.
En viktig komponent i den svenska modellen är industriförbundsprincipen – och den försöker Hamnarbetarförbundet nu sätta ur spel. I Sverige tillämpas inom arbetarkollektivet ett kollektivavtal per bransch. Alltså ett kollektivavtal per fabrik, gruva eller industrianläggning.
Från fackligt håll uppmärksammas ofta att industriförbundsprincipen har gynnat deras intressen eftersom den bland annat lett till starka fackföreningar. Men, principen är ingen ”intern organisationsplan” för LO som Eskil Rönér hävdar, utan det är de facto inte möjligt att bedriva en effektiv och rationell verksamhet med två tillämpliga kollektivavtal inom arbetarkollektivet på en och samma arbetsplats.
Hamnarbetarförbundets agerande i Göteborg 2017 – som kostade näringslivet 4,5 miljarder kronor – och nu senast i 15-talet hamnar runtom i landet visar på bristande ansvarstagande.
Deras agerandet hotar svensk konkurrenskraft, tillväxt och i förlängningen jobb och välfärd. Det kommer vi aldrig att acceptera.
Per Hidesten
vd Industriarbetsgivarna