Naturen och naturvården har hamnat i strykklass i den nya regeringens politik. Trots att många andra länder ökar satsningarna för att stoppa förlusterna av djur- och växtliv, drar man i Sverige kraftigt ner på anslagen. Nu ska vi tydligen sätta vår tilltro till de enskilda markägarna.
För en tid sedan blev jag kontaktad av en bekant som är moderat politiker. Vi diskuterade regeringens natur- och miljöpolitik, och han hävdade att det inte finns några som helst skäl till oro eftersom ”markägaren är den bästa naturvårdaren”. Ge markägaren större frihet, så får vi en blomstrande rik biologisk mångfald, sa han. Det var inte första gången jag stötte på dessa påståenden: Liknande uttalanden hörs ofta från andra högerpolitiker liksom från LRF och Centerpartiet.
Det är en vacker tanke att man som markägare värnar allt liv i den skog man styr över, men alldeles för ofta är den inte sann. Att driva tesen om markägaren som den bästa naturvårdaren, och att använda den som försvar för minskade satsningar på naturvård, är ett önsketänkande som till och med kan kallas självbedrägeri. Visst finns det markägare som gör mycket för att gynna djur- och växtliv liksom för att minska sina övriga miljöavtryck, och deras arbete ska vi vara mycket tacksamma för. Men de är få, och de blir uppenbarligen allt färre. Däråt pekar i alla fall Skogsstyrelsens statistik.
I dag bor 25 procent av skogsägarna i en annan kommun än där deras skog finns. Denna andel ökar stadigt. Många av dessa skogsägare sätter dessutom aldrig sin fot i den egna skogen utan ser den enbart som en investering och källa till inkomster. Det säger sig självt att omsorgen om naturen och dess djur- och växtliv riskerar att komma på mellanhand.
Men även när det gäller de enskilda ägare som bor i eller nära sin skog, pekar utvecklingen åt fel håll. Här är statistiken från Skogsstyrelsen än mer oroande. Tidigare ansågs att de enskilda ägarna var mycket bättre på naturhänsyn än de stora bolagen (inklusive kyrkan och staten). I dag är det tvärtom.
På bolagsskogarnas marker lämnas exempelvis tre gånger så mycket död ved som på de enskilda ägarnas. Efter avverkningar hade 15 procent av hänsynskrävande biotoper stora skador på bolagens marker, på de enskildas marker var andelen nästan dubbelt så stor, 27 procent. De enskilda ägarna lämnar 9 procent av den avverkade arealen som så kallade hänsynsytor, medan bolagen lämnar 13,5 procent. Listan kan göras betydligt längre.
Sammantaget visar dessa exempel att det inte alls fungerar så bra som önsketänkandet gör gällande. Att fortsätta hävda att markägaren är den bästa naturvårdaren är att lura sig själv. Tyvärr är det inte enbart sig själv som dessa politiker och LRF-företrädare lurar.
En stor del av det politiska etablissemanget och näringslivet har anammat tesen. Det har lett till att vi i Sverige i dag har naturvårdsfientliga strömningar som saknar motstycke i Europa och som skulle ha betraktats som ofattbara för bara några år sedan.
Anders Wirdheim
ordförande Halmstads ornitologiska förening