Jag söker rättvisa och rättvis behandling av människor som har gett sina kroppar för Sverige. Det gäller alla människor oavsett klasstillhörighet och annat. Många lever i fullständig misär och stort armod, i dag år 2016.
Vilket politiskt parti vågar föra pensionärernas talan i dag? Vilken politiker vågar i dag sticka ut hakan för två miljoner pensionärer – nära en tredjedel av valmanskåren? Tyvärr hittar jag inget sådant parti, eller ens någon sådan politiker idag.
Jag läser om Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI). Var finns SPI i debatterna? Var på barrikaderna ser vi SPI? SPI ska ju anses vara ett pensionärsparti, men SPI:s trummor och trumpeter är dödstysta.
Jag trodde i min enfald att kommunala och regionala pensionärsråd skulle vara en plats där pensionärer och äldre kunde göra sin röst hörd, men inte ens där händer det något. Det är ganska naturligt egentligen, eftersom de sittande i dessa råd är politiker och tillvaratar vad på dessa ankommer.
Även pensionärsorganisationerna verkar ha tappat fotfästet. PRO säger följande: ”GysingeAkademin är avstampet för ett mer aktivt arbete med integrationsfrågor. Nu arbetas ett studiematerial fram som ska leda till diskussion och verksamhet i landet.”
Jag undrar lite försynt, när avstampet för ett mer aktivt arbete med pensionärsfrågor ska starta, PRO? Aktiviteterna var försumbara före och under valet 2014. Även här är förklaringen enkel. De flesta ledamöterna i PRO:s kader är aktiva politiker.
Utan att vara alltför negativ och förhäva mig alltför mästerligt, tror jag tyvärr att valet 2018 blir en spegelbild av 2014 års val. Pensionärsfrågorna hamnar i politikens och politikernas kölvatten. Vem tjänar då mest på detta? Grunna gärna på det ett tag.
Om ni ursäktar mina små funderingar, tänker jag som så här. Även små gnistor kan åstadkomma stora bränder. Detta inlägg får då ses som en av många små gnistor.
Sent ska syndarna vakna. Jag, har vaknat nu. När ska resten av Sverige vakna?
Jan Sjöberg,
Halmstad