Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

”Stranden” – etta i novelltävlingen/vuxen

Mattias Rand från Halmstad vann förstapriset i novelltävlingens vuxenklass. Och så här tyckte juryn om hans novell ”Stranden”: ”Ett utanförskap som liksom bränner – och som de flesta kan relatera till. Fint språk, stark närvaro och ett slut som är fritt för tolkningar.”

Stranden

Förbannade sand. De små kornen tycks plåga mig medvetet. De ligger där som en sammetslen massa. Ändå maler de sakta ned kroppen. Bränner mina oskyddade vrister. Leder och smalben värker. Människorna runt omkring mig kan inte förstå. De har ingen aning. Tänker säkert att de hamnat i paradiset. Dessutom är det fastemånad. Just i den här svidande värmen. Dag ut och dag in i snart fem år, vill jag minnas, har mitt vandrande mellan hamnen och stenpiren pågått. Tvåhundra meter. Tillbaka. Hur länge står jag ut? Jaja, som om jag skulle ha något alternativ. Förbannade sand!  Kom igen. Nu gäller det.

– Yo Boss, you like some nice watch today? Special price, säger jag.

Han kan väl åtminstone svara. Ligger där med sin uppsvällda, brända buk som nästan blir ett med bastparasollet ovanför och som effektivt döljer de en gång trendiga badbyxorna. Söt doft av kokos och solsvedd hud. Han tittar på mig, harklar bort något oönskat ur svalget och sluter ögonen. Viftar lite lätt med den ringtyngda vänsterhanden. Är jag en insekt, eller? Hans fru vaknar, tittar sig omkring som om hon inte vet var hon är och byter stönande ställning, från rygg till mage.

Havet är lugnt idag. Flyter nästan ihop med himmelen vid horisonten. Det hörs knappt något skvalp från de små vågor som rullar upp på stranden. Melilla. Där på andra sidan kan jag skymta landremsan i diset. Staden med pinjeträdet bredvid trafiksignalen där jag och Lamine satt i den tryckande värmen i väntan på en bil att tvätta eller en båt att hoppa på. Två till tre euro kunde vi tjäna på en bil. Vi var alltid redo med våra ryggsäckar.

Så en kväll hände det. Pengar bytte händer och vi var på väg. Kustbevakningens sökljus missade oss i natten och vi kunde simma iland. Kvinnan bredvid oss med babyn kom aldrig fram. Vad det värt det? Hittills har jag inte kunnat skicka en enda franc till Fatou. Hur har hon det? Barnen. Saliou var väl tre senast jag träffade honom. Tittade storögt på mig när jag gick. Jag önskade att han skulle gråta, men det gjorde han inte. Ändå hade jag med mig en spansk fotbollströja med nummer tio på ryggen. Snart ska han börja skolan. Undrar om han kommer ihåg mig?

För åttio år sedan kom det andra båtar från Melilla, har Lamine berättat. De som då klev i land var också oönskade av många, men lyckades ändå ta sig hela vägen till Madrid och makten. Kanske ska jag försöka ta mig längre bort från stranden.

– Yo Boss, you like some nice watch today? Family price. Rolex, Breitling, Hublot, säger jag.

Mannen i grälla shorts och djupt ringat linne tittar förstrött fram och tillbaka på det jag visar upp. Jag sätter mig på solsängen och börjar plocka fram några olika klockor ur små plastfickor i ryggsäcken. Han sätter sig, lyfter solglasögonen och tittar mer noggrant på ett par av klockorna, tar upp en och visar sitt sällskap. Efter ett kort samtal på skandinaviska säger han:

– How much?

– Eighty euros. Billit, billit. It's a new model.

– No, no, too much. Twenty.

Vi enas efter ett par minuter om fyrtio. Samtidigt passerar ett tunt moln och får det att mörkna. Skuggan glider över det sammanhängande parasolltaket som nu täcker stranden. Obefintlig vinst, men pengar till avbetalningen. Solen lämnar knappt någon skugga och det närmar sig dagens vila under strandrestaurangens takutsprång. Med ryggen mot de uppochnedvända uthyrningsbåtarna kan man ta igen sig en stund och prata med vänner. Har det varit bra försäljning? Doften från serveringens fritös och vedgrill med sardinspett gör det svårt att inte tänka på hungern där vi sitter. Nygrillad fisk var en gång det bästa jag visste. Nyss inkomna båtar i Dakars hamn. Måndag betyder nyanlända turister och möjlighet, om gud vill, att trycka upp förtjänsterna.

En helikopter från Guardia Civil följer likt en ormvråk kustlinjen på låg höjd. Samtalen avbryts för en sekund. I ett ögonblick stannar strandlivet upp och påminns om att allt inte är som det ska. Sedan hittar lättsinnet tillbaka.

Lokalpolisen! Lokalpolisen kommer. Nu gäller det att handla snabbt. På med ryggsäck och bort mot sanddynerna. Så där ja, i säkerhet.

– Ligg ner! Lägg er ner med ansiktet mot marken, ropar någon. Omringade, helvete! Den heta marken mot ansiktet. Vass strandråg rispar upp kinden. Knastrande sandkorn mellan tänderna. Någon sliter tag i ryggsäcken, får den av mig. Det sträcker till i axeln. Handfängsel.  Vad fan ska det här vara bra för.

– Jag har inte gjort något. Släpp mig, försöker jag med. De för mig till en gallerförsedd polisbuss. Tre andra sitter redan på bänkarna där bak. Det luktar svett och piss. Två slag i plåten och bussen kör iväg. Vart ska vi?

Tio minuter senare svänger bussen in på en rastplats. Två uniformer, en på var sida av fordonet, går bak till dörrarna och öppnar. Ut! Den ene tar av sina solglasögon, vänder upp oss mot sidan på bussen och låser upp våra handfängsel. Den andre slänger ned våra väskor i dikesslänten.

– Så killar. Stick iväg nu, säger polisen med solglasögonen samtidigt som han blinkar med ena ögat och ler.  

Se mer från - Hela Halland läser 2017
MEST LÄST