En tsunami dundrar in över Japan och ödelägger städer, landsbygd och, vad värre är, även kärnkraftverket Fukushima. Naturkatastrofen ger upphov till en annan, än mer skrämmande, katastrof. När världen just börjatglömma Tjernobyl får farhågorna och skräckvisionerna nytt bränsle.
I efterdyningarna har Tyskland bestämt sig för att avveckla kärnkraften till år 2020. Även i Sverige är kärnkraftsmotståndet stort och 2 000 nya vindkraftverk är planerade. Det är dock osäkert hur basindustrin kommer att påverkas av en avveckling av den billiga kärnkraften, och på landsbygden finns många motståndare till vindkraftverk.
Samtidigt protesterar hallänningarna mot planerade vindkraftverk runt Högvadsdalen, i Derome, Rolfstorp och Vrå, för att nämna några plaster. Över hela Sverige, och i andra delar av världen, sker liknande protester. Parker ute till havs har också stött på patrull eftersom de anses förstöra horisonten. Föreningen Danske Torpare, bestående av danska ägare till fritidshus i Sverige, säger i ett protestbrev att vindkraftssatsningen i Hallands inland förvandlar skogarna till ”visuella helveten”. Antagligen ligger dock oftast något mer än estetik och buller bakom det folkliga motståndet, som på många sätt liknar kärnkraftsmotståndet för trettio år sen.
Gemensamt för projekten är att de boende varken erbjudits delägande eller involverats i processen. Att ha en vindkraftspark som granne är ett säkert sätt att sänka värdet på mark och hus. I Danmark och Tyskland är andelen vindkraftverk med kooperativt ägarskap mycket större, vilket ger boende en kompensation för det minskade värdet på egendomar.
Miljöminister Andreas Carlgren (C) efterfrågar mer vindkraft och nämner just delägande som en framtidsmodell, eftersom det skapar incitament hos dem som direkt påverkas av byggandet.
Det rimmar illa med uttalanden han gjorde för ett år sen. Då röt han att ”tillfälliga opinioner lokalt” inte ska ”få avgöra vindkraftsutbyggnadens framtid”. Det lokala självstyre som Sverige länge haft är alltså bara bra tills lokalbefolkningen tycker fel. En märklig ståndpunkt från ett parti som traditionellt har gått i bräschen för lokalt självstyre.
Carlgren ignorerar det faktum att det i dag finns starka ekonomiska skäl för närboende att protestera mot etablering av vindkraftverk.
Det finns en tilltagande tendens att drämma miljöargument i bordet i tron om att man kan trumfa alla andra argument.
Men med ett vindkraftverk på bakgården är det inte nödvändigtvis den rena miljön man lägger märke till, och staten bör inte bedriva förmyndarpolitik. På den punkten måste Carlgren bli mer lyhörd. Om inte medborgarna i närheten av planerade vindkraftsparker involveras riskerar de storslagna planerna om förnyelsebar energi fortsatt motvind.