Avfallsdeponin på Kistinge skall ta emot flygaska och bottenaska från sopförbränningen. Hushållsavfall innehåller tungmetaller, läkemedelsrester etc. Man erbjuder också på bred front att förbränna avfall från när och fjärran.
Det går inte att förstöra de farliga ämnena, däremot sker en omvandling till nya mycket farliga ämnen, som dioxin. Del av dioxinet fångas och hamnar i flygaskan. Askan som ska deponeras på Kistinge kommer att innehålla en höjd koncentration av miljöfarliga ämnen.
Utredarna säger att det behövs en barriär av konstmaterial mot spridning till grundvatten. Konstmaterial genomgår en åldringsprocess. Upphör funktionen om trettio år eller hundra år? Man skjuter problemen till våra efterkommande.
Angränsande till deponin kommer mellanlagring och hantering av (importerat) avfall, innan det går till förbränning. Båda kommer att utsättas för nederbörd med avvattningsbehov. Här har man inte angett mer rening än lakvattenbassänger och i viss mån rening av syreförbrukande ämnen. Oavsett reningsgrad, kommer dessa stora ytor att generera förorenat vatten som bidrar till övergödningen av Laholmsbukten. Det finns ingen plan för hur man tar hand om läckande tungmetaller, dioxin, läkemedelsrester etc. Skall vi se fram emot ökad mängd sörja, från förändrad bottenfauna, som driver iland utefter ständer, en fortsatt nedgång av fisk, badvattenkvalitet som blir tveksam etc? Om inte Laholmsbukten helt skall gå förlorad är det hög tid att reagera.
Historiskt har regionen även tidigare genomgått stor miljöförändring. Främst under 1800–talet skedde uppodling av ljungbeväxta områden, våtmarker och områden utsatta för sandflykt. Detta gjordes genom utdikning, märgling av magra jordar och plantering av tallskogar.
Kistinge och Trönninge, med jordbruksmark klassad som en av de bättre i Sverige, utgjorde redan då ett undantag. Bygden betraktades som Kanaans land, som inte bara försörjde sin befolkning utan även bidrog med export av jordbruksprodukter och skatteuttag. En ändlig resurs förbrukas till en hårt miljöbelastande verksamhet.
Allt tydligare framkommer bakgrunden, en felsatsning i uppgradering av sopförbränningspannor till fjärrvärmenät som behöver mer avfall än vad som uppstår i regionen. Det är även klarlagt att sopförbränning konkurerar med återvinningsindustri. Ledningen för Hem bör ta konsekvenserna av felsatsningen och inte fortsätta på inslagen linje som drabbar Laholmsbukten, Fylleån med tillrinningsbäckar, fågelskyddsområde med mera.
Bengt Pettersson