Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Står stadigt. Fredrik Liverstam är HP:s Dribbler 2014 sedan HBK-aren i tuff konkurrens vuxit ut till lagets försvarsklippa.

Vinnarskallen har satt sig i förarsätet

2014 var ett bra år för Fredrik Liverstam. Det var då som han växte ut till en försvarsklippa i Halmstads BK. Det var då som laget gjorde en briljant höst när allting lossnade. Det var då som han blev utsedd till Årets kvast och inte minst, HP:s Dribbler. Och det var då som han i december tog – körkort.

Vi sitter på Via 95 – en restaurang i Helsingborg nere vid vattnet med mäktig utsikt över Öresund och över till Helsingör.

Bara en bit bort uppe i backen bor Fredrik och sambon Josefin Rasmusson.

– Visst har vi pratat om att flytta till Halmstad, men varje gång har vi insett hur bra vi trivs här där hon har jobb på Väla och vi har våra familjer. Och att pendla är inget problem.

I synnerhet inte nu med nytaget körkort – dessutom taget i Halmstad.

– Men det funkade innan också. Åkte jag inte tåg så fick jag skjuts med Landgren (Andreas) för två år sedan och Baffo (Joseph) i fjol. Men ingen är nog gladare än min sambo att jag äntligen tagit det för nu slipper hon ju skjutsa mig överallt, skrattar den 26-årige körkortsinnehavaren.

För ”lappen” må bara vara en månad gammal – bil har han haft i två år. Men trots den HBK-streamade leasingbilen – inga skador.

– Nä, Landgren fick sitt HBK-märke överklistrat med HIF:s klubbmärke, men jag har, peppar, peppar, inte märkt någonting.

Första veckan av säsongen 2015 är snart över. Nio lagkompisar har lämnat klubben och bara två har hittills tillkommit men båda boende i Helsingborg, Christoffer Andersson och Junes Barny. Och framför allt – tränaren Jens Gustafsson som tog Fredrik till HBK har fått gå och har ersatts av Janne Jönsson.

– Jag var sjuk den dagen och inte på träningen utan fick ett sms av Jens. Själv blev jag först chockad. Han har betytt enormt mycket för mig. Lika mycket som Henke (Larsson) när han gav mig förtroendet i Landskrona. Dessutom var ju Jens gammal mittback själv så jag fick en del tips.

– Samtidigt är jag nyfiken på Janne och vad han kan göra för min och lagets utveckling. Det kan bli en ny gnista, en nytändning där man måste visa vad man går för. Annars är det lätt att i bland bli bekväm.

Att konkurrensen var knivskarp om de två platserna mellan han själv, Joseph Baffo och Richard Magyar var en situation som Liverstam trivdes med.

– Ja, jag gillar konkurrens – det höjer mig. Petningen i höstas, när Jens valde Richard och Baffo, gjorde mig bara förbannad och bättre.

Det var också under fjolårssäsongen som Fredrik tog klivet från att ha varit en lovande, men något opolerad mittback med nio gula kort första året till en försvarsklippa.

– Andra halvan av säsongen är den bästa i karriären. Våren var väl också okej, men trots att vi då egentligen spelade en ännu bättre fotboll så fick vi inte resultaten med oss. Och därför gick man till sig själv och undrade om det var vårt, försvarets, fel, förklarar Fredrik.

– Vändpunkten för min del kom nog borta mot Elfsborg där jag nickade in bollen i egen kasse. Då hade jag att välja på att gå ner mig eller bita ihop och lyfta mig.

Det blev det sistnämnda.

– Vi diskuterar ofta matchsekvenser, jag och Stojan (Lukic), och då inte minst självmålet. Men ju mer man får spela ihop – desto bättre blir samarbetet.

Själv känner Liverstam att han växte som spelare och nu har hittat sin roll.

– När jag var yngre ville jag bli en elegant mittback, en Silva eller Ramos. Men nu vet jag att jag inte är den typen av spelare.

– Jag har fått höra att när jag var yngre kunde jag se loj och lite nonchalant ut och så var det kanske – att jag vissa träningsmatcher inte gick för fullt. Men i dag är det annorlunda. Nu vet jag att jag inte har den talangen utan alltid måste ge hundra procent.

Fredrik växte upp i lilla Rydebäck mellan Helsingborg och Landskrona, där pappa Patrik var en eldsjäl i föreningen. Medan brorsan Andreas, nu i allsvenska Tumba, valde handbollen blev det fotboll för Fredriks del.

Men från början var det som anfallare och mittfältare.

–Jo, faktiskt. Jag öste in mål så det var först när jag kom till Högaborg som tränaren där, Patrik Sundström, skolade om mig till mittback, minns Fredrik.

Den gamle liraren gjorde det så bra att Liverstam ett år senare hamnade i HIF. Till en början i U21-laget men via ett träningsläger i Spanien i A-laget.

Det var i samband med det som Fredrik ställdes valet att tvingas

– Jag hade kört truck tidigare, men jobbade som sopgubbe nu. Men tidiga mornar var inget för mig så jag insåg att jag var tvungen att ta tag i karriären. Det var nu eller aldrig.

Två år i laget genererade bara sex allsvenska matcher, ”jag var inte mogen då”, innan det bar vidare mot Landskrona.

I dag har han kontrakt med HBK över 2016 och även om drömmen är att komma utomlands så vill han vara med på lagets fortsatta resa.

– Jag är en vinnarskalle och en riktigt dålig förlorare, även om jag kanske inte visar det utåt som många andra. Men jag är inte långsint utan grubblar inte mer än en dag – sedan släpper jag det och går vidare. Därför är jag heller ingen dålig förlorare i sånt som jag inte lägger krut på utan då bjuder jag hellre på ett leende.

Men trots att Fredrik brinner för fotbollen och gillar att prata eller ”hålla låda” är tränaryrket inget som han tänker på idag. För trots sina 26 år funderar han mycket på framtiden.

– Jo, jag tänker ofta på vad jag ska göra efter fotbollskarriären. Tränaryrket har inte lockat mig ännu, men brandman skulle kanske vara något, inte minst för att ha lagkänslan kvar.