Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Efter regn kommer sol. Det hoppas 2015 års HP-Dribbler Mohammed Ali Khan som, bland apelsinträden i Salou, efter ett omtumlande år laddar för revansch med HBK 2016.

Omtumlande 2015 för årets Dribbler

Be Mohammed Ali Khan sammanfatta 2015 med ett ord och det blir: – Omtumlande. Det var då som den karismatiske mittbacken lämnade Kina för Halmstads BK, ramlade ur Allsvenskan, blev dödshotad, åtalades för olaga hot och satt anhållen ett dygn, köpte hotell- restaurangverksamheten på Barken Viking och bestämde sig för att skriva en bok. Och – blev HP:s Dribbler.

– Väldigt stort och väldigt hedrande, säger MAK om att bli utsedd till den bästa fotbollsspelaren i HP:s spridningsområde den gångna säsongen.

Så stort att den 27-årige libanesen vid beskedet till och med ringde upp tryckeriet för att få med det i sin kommande bok ”Vilja slår talang”.

– Jag hade förstås hellre spelat kvar i Allsvenskan med HBK än vunnit HP:s Dribbler. Men det är ändå en bekräftelse på att det förutom tre matcher för min del var en okej säsong.

– Utåt sett var det naturligtvis inte så utan en skitsäsong som slutade med ett självmål. Men själv tycker jag att jag gjorde en bättre säsong 2015 än med Häcken 2013 när jag sedan blev såld till Kina.

Ali Khan kom i våras som klassnyförvärvet som skulle ge stadga och erfarenhet i ett ungt HBK.

– Jag hade anbud från större klubbar i Allsvenskan, men HBK kändes så rätt, som en enda familj där jag skulle få stort ansvar. Jag ville verkligen att det skulle gå bra när jag kom till en ny klubb, en ny stad. Och därför gör det jävligt ont att det gick som det gick

Samtidigt var degraderingen en stark anledning till att MAK valde att följa med HBK ner i Superettan.

– Jag hade konkreta bud från två klubbar i Asien, där HBK var överens med en. Men jag kunde bara inte flytta. Dels på grund av familjen som inte ville lämna Sverige igen, men framför allt – jag ville ta revansch, ställa allt till rätta och ge tillbaka efter misslyckandet i fjol.

Men dödshotet efter självmålet mot AIK gav honom också en tankeställare.

– Mitt livs första självmål och så blir man dödshotad! Det är klart att då tänkte man ju om det verkligen är värt det här. Jag klarar det, men att utsätta sina nära och kära för det.

Vid sidan om planen var det också turbulens där han inför matchen mot Sundsvall satt anhållen i ett dygn, anklagad för olaga hot i samband med att flyktingar skulle avvisas i en av hans fastigheter.

– Allt var byggt på lögner och åtalet lades också ned. Men fram till sommaren 2015 hade jag själv ansett att alla som blir anhållna blir det av en anledning. Nu vet jag att det inte alltid är så. Och att kanske namn och utseende också spelar roll.

Händelserna har också fått att Mohammed att tänka om.

– Jag har alltid trott att man måste vara omtyckt av alla. Men nu har jag insett att så är det inte, men det viktigaste är att jag gillas av dem som jag bryr mig om, de som känner mig.

– Bilden av mig är väl annars att jag är en hård kille sett till spelet på fotbollsplanen, man ser skägget, hör namnet... Men sanningen är att jag är väldigt känslosam och mjuk och tror gott om alla.

Det fick MAK att ta beslutet att skriva boken ”Vilja slår talang” som inom några månader släpps på, entreprenör som han är, egna bokförlaget MAK.

– Jag vill, till folk som dömer mig utan att känna mig, förmedla vem jag är, hur jag tagit mig dit jag är och visa att kan jag, så kan de flesta eftersom jag aldrig haft talang. För det är ju sjuka saker man har fått läsa om sig själv.

Men det som inte dödar, härdar – heter det ju...

– Jo, 2015 är ett av mina tuffaste år i livet, både på och utanför planen. Men jag tog mig fan igenom det! Så jag är glad att jag sitter här i dag, säger mångsysslare Ali Khan.

Han driver Barken Viking, har ett bokförlag, ett bemanningsföretag, har fastighetsbolag i Göteborg och Lysekil och ett utvecklingsbolag som kommer att släppa en sportapp i mars. Plus att han är inne på sitt sista år av 3,5 i studierna i sportmanagement och har en familj där ena dottern, Donya, har Downs syndrom.

Så vad säger du till dem som ifrågasätter om du verkligen kan fokusera på fotbollen med så mycket annat runt omkring?

– Att fotbollen, efter familjen, alltid går först. Den är min frizon. Jag spelade 29 av 30 matcher och hur många träningar missade jag i fjol? Noll.

– Jag skulle tvärtom vilja påstå att allt vid sidan om triggar mig att bli en bättre fotbollsspelare. Jag är nyfiken, vill lära mig nya saker och har blivit klokare och lärt känna mig själv bättre hur jag fungerar som människa.

– Sedan är det ju inte så att jag står och säljer kebab och jobbar aktivt ett antal timmar om dagen. Utan jag är duktig på att delegera, fördela arbetet.

– Men den dagen när jag känner att fotbollen kommer i andra hand – då lovar jag att det är färdigspelat.

Det lär dock dröja för MAK som nu har skaffat sig bil vid stationerna i Halmstad och Mölndal och tågpendlar till hemmet i Askim.

– Känslan på träningen är att vi faktiskt är bättre i år jämfört med i fjol – framför allt offensivt. Så ge oss bara tid att sätta 3–5–2-systemet så kan det här bli bra. Men självförtroendet är sargat och därför är det viktigt att vi gör mål. För bakåt vet vi, sedan i fjol, att vi är trygga.