För skillnaden mellan att spela i Allsvenskan och Superettan är inte enbart att möta landets bästa fotbollsspelare på välfyllda arenor som Friends arena, Swedbank arena och Tele 2 i stället för de betydligt glesare besökta Vikingavallen, Finnvedsvallen och Vångavallen.
Den är framför allt skillnaden i spannet mellan 8–10 miljoner kronor i tv- och spelintäkter.
Lägg därtill publik- och sponsorintäktter och gapet blir ännu större. Det är där som HBK nu står.
Ett år i Superettan som topplag har inte inneburit något större tapp, varken vad gäller publik och stödet från näringslivet.
Men ett år till. Det är då som effekterna kan komma när HBK inte längre kan kalla sig för det man helst vill, en allsvensk klubb.
Därför kan matchen på söndag bli ett vägskäl inför framtiden.
Allsvenskan och HBK kan utöka ledarstaben, spänna musklerna, vässa truppen och börja sikta uppåt igen med utökade resurser på en snart ombyggd arena.
Eller Superettan med fortsatt ekonomisk åtstramning, risk för spelarflykt, ett minskande intresse och inte minst – faran att fastna i den näst högsta serien när forna storklubbar som Gais, Örgryte och Öster lär satsa, Gefle kommer att försöka göra snabb comeback och derbymatcherna mot Falkenbergs FF och Varbergs Bois kommer att kosta kraft och poäng.
Jag pratade inför kvaldramat med HBK-tränaren Janne Jönsson om möjliga scenarion.
– Det kan mycket väl bli så att vi ändrar spelsystem eller matchplan beroende på resultatet i den första matchen, medgav han då.
Nu vet vi förutsättningarna som är väldigt enkla.
Det handlar om att våga, att gasa, att utmana, att gå all in.
HBK har absolut ingenting att förlora.
1–0 och laget är tillbaka i Allsvenskan på söndag eftermiddag.
Men även två insläppta mot HIF kan räcka. Förutsatt att HBK också gör två. Eller tre. Förutsatt att HBK gör lika många. Tja, ni fattar...
Därför vill jag se samma aggressivitet, löpvilja, kreativitet och framför allt – samma mod som före paus på Örjans vall i torsdags.
Då fanns det också en direkthet i spelet i stället för duttandet i sidled i backlinjen som satte press på HIF och då fanns det en skottvillighet där jag tvivlar på att Matt Pyzdrowski, den målvakt som hade den sämsta räddningsprocenten i Allsvenskan(!), kan upprepa sin makalösa insats.
Jag kan villigt erkänna att om någon före hemmamötet hade sagt att skulle det bli 1–1 hade jag inte ha gett HBK några större möjligheter i returen.
Men efter att ha sett första halvlek när HBK på allvar sårade ett skakat HIF känns det nu som om det ”omöjliga” kanske ändå kan vara möjligt. Och det viktigaste av allt – HBK-arna själva har nu också insett det.
